Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Den senaste veckan och veckan som kommer har det varit och är det overhead-festival i Malmö. Festivalen beskriver sig som “ en internationell mediekonstfestival som hyllar ett medium som nästan glömts bort i den digitala eran” och består av installationer, föreläsningar och perfomance. Pressmeddelandet sammanfattar overheadens spretiga genealogi:

Overheadprojektorn förberedde oss på PowerPoints kognitiva > presentationsstruktur. Den lärde oss vikten av nyckelord, bullet-lists > och illustrativa grafer och en noggrann presentationsteknik. Kort sagt > är overheaden, som instruktionsinstrument betraktad, en > disciplinerande teknologi. Men det finns också andra aspekter av > overheadens historia: från 1940-talet och framåt var den > standardutrustning i bowlinghallar och på 1950- och 60-talen > approprierades den av beatniks och hippies till att skapa psykedeliska > “liquid light shows” som kan ses som föregångare till dagens > VJ-kultur.

Det här inlägget kommer att handla om en viss punkt i programmet, men en sammanfattning av hela denna fantastiska festival kommer troligtvis senare när den är över.  Själv fick jag något sent, i söndags, nys om festivalen. Tyvärr innebar det att jag missade lördagens framträdanden som bland annat inkluderade Loud Objects som gjorde elektronisk musik live genom att ovanpå en overhead löda dit komponenter och sladdar på en transparent bit plexiglas (se bild). Denna plexiglasskiva blir sedan en förstelnad artfakt av spenlingen som om man pluggar in hörlurar kan höras loopa musiken i slutet av spelningen för evigt. Det här inlägget ska istället handla om en föreläsning av tyska mediearkeologen Verena Kuni som skedde på måndagsförmiddagen med titeln “THE SECOND LIFE OF SECOND LIFE and other tales from the DIGITAL DUST DIARIES: HOME MADE MEDIA ARCHAEOLOGY”. Verena är professor i visuell kultur vid Goetheuniversitetet i Frankfurt am Main, men har även jobbat som curator och är känd som (f.d.) cyberfeminist. Föreläsningen beskrivs såhär:

Living with instable media means to live with loss. For many reasons, > even major preservation projects can’t hinder data (be them digital or > not) and matter from decay - not to mention those media and > apparatuses that are abandoned or actively taken out of service over > the time. But what if we feel the need to keep or regain something > that’s best-before date has passed?

Overheadappareten kan materiellt beskrivas som en sammansättning av ljus, ljud (fläkten), yta (overheadplattan och träffytan på väggen), spegel, lins, 3d-rymd (mellan ljusplattan och linsen, mellan linsen och träffytan) och det elektromagnetiska fält apparaten skapar. Alla dessa krafter användes på ett mycket imponerande sätt av de delatagande konstnärena i festivalen (mer om dem i ett annat inlägg). Men förutom att de materiella aspekterna av apparaten kan användas konstnärligt finns det också en poäng att bruka äldre, mer eller mindre obsoleta medier (overhead-tillverkarna har i och med finanskrisen börjat skrota sina lager med gamla apparater) för att genom dem se på det samtida medielandskapet. Här finns både likheter och skillnader. Verena Kuni använde en vanlig projektor med powerpoint i hennes presentation. Något som skämtsamt benämndes som kätteri i sammanhanget. Det finns dock en tydlig länk. Den första versionen av powerpoint som kom 1984 var inte utvecklat av Microsoft utan 1984 by Forethought och var ett mac-program gjort för att designa OH-slides. Detta slide-tänk som varje presentatör (som inte har invite till prezi.com) använder sig av har alltså sin härkomst i overheaden. Det är i liknande genealogier mellan det analoga kontoret och de digitala gränssnitten vi börjar. Verena Kuni berättar om bibliotekets materiella kropp. Bläddrandet bland hyllplan och de kartotek, vilka precis som sliden bygger på en container för ett stycke information. Just det som har emigrerat till datorns filstruktur. Verena fortsätter till föreställningen om printmedians påstådda död. Ska vi sörja eller rädda utdöende medier (vill minnas att boken copy me avslutas med en illustration som garanterar att Piratbyrån ska ge AFK:et en värdig begravning…). Pappermediets räddning spås av dess bransch att bli Kindle, som återinför materialitet och inlåsning till digital information. Mer en produkt för konsumtion än för läsning. Verena Kuni visar en överblick över pappersbaserade arkiv. Privata arkiv som aldrig kommer bli aktuella för konvertering till digitalt format, med sina egensinniga ordningsskapande praktiker. Biblioteken i Köln och Weimar som både nyligen förstörts i ras respektive brand. Centraliseringen gör arkivet sårbart. Arkivfeberns första impuls är rädsla för eldsvåda. Enligt Lawrence Liang var ju Henri Langlois som grundade Cinémathèque Française så rädd för eld att han spred ut filmerna bland sina vänner, grävde ner dem i trädgården och la dem i badkar. Det här leder in på ett stickspår där vi kan ställa frågan om vad en media-arkeologi kan betyda i den digitala domänen. Arkeologi handlar om att återupptäcka förlorad information eller objekt. Att omvärdera föremål som tidigare inte var av akademiskt intresse. Samma sak nämner Verena Kuni har skett inom konsthistorien som genom åren har uppvärderat och återupptäckt kulturyttringar som i efterhand fått sin plats i konsthistorien. När det gäller digital information får man dock ingen sådan andra chans att uppvärdera information. Den enda som lagras är den som vid konverteringstillfället bedöms värd att spara. Där den inte det försvinner den för alltid och kan inte bil föremål för en andra utvärdering. Jämför kampanjen för att rädda skunk.nu. Skulle inte den ha lyckats skulle vi inte om fem eller tio år kunnat återupptäcka det. Arkivet blir baserat på överföring istället för lagring som Wolfgang Ernst har skrivit om. Det här är dock ingen anledning till att försöka spara hela internet för evigt. All information behöver inte lagras. Digitala medier måste kunna bli föremål för glömska för att kunna minnas. Det som tidigare försvann till glömska eftersom det var muntligt eller en del av ett framträdande är idag medierat. Tröskeln för vad som blir lagringsmedia är mycket lägre idag. Privata upplevelser filmas och läggs ut på nätet och flyktiga konversationer i sociala medier lagras. Digitala förluster kan också vara mycket uppfriskande. Det vet alla som känt ambivalensen när ett stort musik- eller filmbibliotek har gått förlorat. Känslan av fölust blandas med känslan av en uppfriskande nystart. Så länge ett distribuerat arkiv finns tillgängligt i nätverket med en filtreringsmekanism som underlättar nyupptäckter är det lokala arkivet bara ett temporärt index, möjligt att radera och återskapa eller omforma. Hemdatorn har länge varit den dominerande apparaten (i bemärkelsen sammansättning av form av innehåll) för informationshantering. Hemdatorn situerar sig både i intimitet och i isolering. Även hemdatorn, som framställer sig  som ingången till information utan kropp är en apparat, något vi märker i skenet av andra apparater. Verena minns första gången hon såg en dator utslängd på datan, redo att skrotas, precis som kassettbandspelarna innan den. Men kan vi göra något av den här maskinen vars funktion påstod sig sakna kropp? Själva datorn klarar sig rätt bra, tror jag. Datorer kan klustras, ingå i och fylla någon marginell funktion i ett nätverk. Värre är det med CRT-skärmarna; svårare att klustra, klumpiga och värre komponenter när det gäller e-waste (jobbade en sommar ifört skyddsmask med att montera ner dem). Besök forskningsavdelningenså får du i en hög se ett överflöd av CRT-skärmar som “generösa” människor skänker (dumpar). Verena frågar sig om samma skimmer kan omge hemdatorerna och cd-skivan som omger kassetterna idag, men ställer sig tveksam. Jo, kassetter har ett annat modus än CD:n. Det går inte att skippa till nästa låt utan den tvingar på sig lyssnaren sin logik. Kassetten degenerar med ett varmt brus till skillnad mot den omedelbara döden hos en rispad CD. Verena talar om inspelandet av ett kassettband som “a labor of love” där A- och B-sida måste passas samman till skillnad mot att bara välja x antal låtar ur ett arkiv med mp3:or när man gör blandskivor. Det verkar finnas två tendenser idag som tar avstamp från men överger den länge dominerande hemdatorn; mobiliteten och mediearkeologin. Jag får känslan av att de båda har mycket gemensamt och förtjänar en jämförande studie. Den ena vägen pekar mot mobilitet;  mobiler, UbiComp; mindre, mobilare, mer bärbart, medvetet om sin kontext, sensibelt. Den andra vägen pekar mot mediearkeologin. Återupptäckandet av marginaliserad och obsolet media. Verena kom till mediearkeologin via “philosophical toys”; leksaker för att illustrera filosofiska eller vetenskapliga principer (jmf vad Shapin och Schaffer skriver om luftpumpen och relationen mellan objekt och tänkande/vetenskap). Hon nämner att problemet med obsolet media och lagring inte bara gäller inspelad media så som skivor utan även instrument blir obsoleta eller svåra att nyproducera. En digital emulering av exempelvis en synth eller ett piano är inte nog eftersom det kroppsliga är lika viktigt inom upplevelse av musik som produktion. Att koppla medierna till känslor och sinnen. Instabil media på väg att degenerera leder till välfinansierade projekt för bevaring av information; välmenade med allt för baserade på att strikt kvantitativt bevara information snarare än minne. Som exempel på instabil media tar Verena upp nätkonst under slutet av 90-talet som finansierades av välställda företag som sedan kollapsade i och med att IT-bubblan sprack. Hon går vidare till bevarandet och nostalgin kring 80-talets konsumentelektronik. De representerar idag en slags folkkultur, men konsolerna i sig, om de i framtiden skulle grävas fram, berättar inget som kulturen. De bär inte sin kultur på utsidan som arkeologens föremål annars gör. De är, med Latour, svarta lådor. Vi får en konflikt mellan återvinning och arkeologin. Om allt fler saker, exempelvis vardagsföremål av plast (eller för den delen hela det urbana rummet; tekniken gör allt till råmaterial), återvinns kommer allt mindre bevaras till eftervärlden. Datorkulturen är också instabil media som behöver knytas till mer långvariga format eller kopplas till andra sammanhang. Ett bra exempel är kulturen kring Pacman. Verena tar upp fenomenet urban pac-man som går ut på att man klär ut sig till pacman-figurer och leker pacman på stadens gator. Det här visar perfekt varför upphovsrättsindustrins content-tänk är så fel. Här har vi ett spel skapat för “1-player”, som såldes för att upplevas ensam vid hemdatorns, konsolens eller arkadens totala uppslukande av uppmärksamheten. Nu förflyttas det istället till ett meningsskapande socialt sammanhang. Det kan väl kallas remix-kultur om man vill det. Framförallt är det ett tecken på att alla idag inte i första hand förvandlas från konsumenter till producenter (av tradionella popkulturella uttryck) utan till aktiva uttolkare och skapande av meningsfulla kontexter. Vare sig det sker genom fildelning eller den här typen av socialt materialiserande av digital information. Tidigare har ju kulturer lagrats främst symboliskt genom omskrivningar, berättande i skrifter och målningar, eller fragmenten av föremål som arkeologen hittar. Idag, sedan introduktionen av tekniska medier, finns dessutom drömmen om att lagra kulturen direkt, genom råmaterialet, informationen. Verena är som sagt skeptisk till (det ensidiga fokuset på) det här perspektivet på bevarande. Hon avslutar med att läsa Fahrenheit 451 som en historia om lagringsmedia. När böckerna förstörs skapas “levande böcker”, personer som får i uppdrag att minnas en bok var och överföra den muntligt till nästa generation. Instabil media får alltså sin garant i det levande berättandet. Det är också en väg för oss att föra vidare den digitala kulturen, inte bara att lagra mesta möjliga information. För er som är i Malmö står utställningen öppen resten av veckan och på lördag är det psykadeliska overperformance med bl.a. Mickey Guitar som spelar med Acid Mothers Temple.


comments powered by Disqus