blay.se

Anteckningar från Christopher Kullenbergs föreläsning på Resistance Studies.

Internets historia:
* USA byggde ett paket-switchat distribuerat nätverk. Ett distribuerat nätverk har en hög grad av resiliens eftersom vlken punkt som helst kan slås ut utan att resten av nätverket splittras. Det går också att på generiskt sätt lägga till nya noder.

* I Sovjet byggde man circuit-switchat decentraliserat nätverk. Ett decentraliserat nätverk är sårbart mot attacker på vissa supernoder som kan göra att de mindre noderna inte kan kommunicera.

* Frankrike hade minitel som gick på telefonnätet men hade terminaler som bara kom åt vissa specifika tjänster. Det förekom en strejk delvis organiserad genom minitel 1986.

* Tidig aktivism genom IRC går att spåra till sovjetunionens fall och Israel under gulfkriget.

Dagens internet kan bäst beskrivas som ett mellanting mellan distribuerat och decentraliserat. Uppdelningen i ISP och konsument gör att jag i det aktualiserade läget bara har en uppkoppling mot internet. Går min ISP ner kan jag inte koppla vidare (kanske via grannens nät). Dock är det inte så svårt att söka upp nya uppkopplingar, så man kan säga att det distribuerade nätverket existerar virtuellt även om det aktualiserade nätverket alltid är decentraliserat.

Krypto maskerat innehåll, proxy maskerar destination. Två taktiker för att undvika censur.

* Aktivism:

Att vi använder samma teknologier som den globala kapitalismen räddar oss. Det är anledningen till att den inte är bannlyst. Kina är beroende av att ha utländska företag som Volvo i landet som kommunicerar krypterat via tunnlar. Därför kan de inte stänga ner internet utan att kollapsa. Här kan en strategi vara att alltid använda sig av verktyg som även företagen är beroende av och där de olika formerna av användande är svåra att skilja åt. Denna strategi skiljer sig från den som misstänkliggör användandet av internet eftersom den antas ha en slags affinitet med det militär-industriella komplexet på grund av sitt ursprung. Strategin att lämna den militärindustriella teknologin är en slags exodus-strategi och kan användas till olika grad. Viss användning av öppen mjukvara kan placeras här. Vad ska vi kalla den strategi som klamrar sig fast vid militärindustriell teknologi just eftersom man får en extra skjuts då? Civilsociologens strategi. Varken accelerationism eller eskalationism passar eftersom utvecklingen inte anses snabbas på av detta. Det är snarare nån som av parasitär strategi.

* Iran har kapacitet att störa ut satellittelefoni som annars kan betraktas som en sista utväg ur stängda länder. Den icke-linjära informationsteorin lär oss ju att det ofta räcker med bara en informationsläcka så länge sneakernet kan arbeta för att få informationen till den noden. Att en hel befolkning har möjlighet att få ut information är inte nödvändigt. Det räcker alltså med weak ties mellan två samhällen för att ett informationsutbyte ska fortgå. Strong ties är bara nödvändigt vid hög komplexitetsgrad.

* i2p är vädligt svårt att upptäcka genom deep packet inspection. Skönt att höra! Militärindustiella komplexet använder ju inte i2p och därför skulle den kunna blockas helt. Bittorrent är väl det protokoll som ligger närmast en totalblockering.

Å ena sidan har vi negativ/subtraktiv attack mot internet, alltså censur, blockering och annat borttagande av information. Å andra sidan har vi positiv/additativ attack mot internet, alltså spam, falsk information och annat tillägg av information. Skulle det bara finnas negativa attacker skulle det lätt gå att sprida information och tekniker för kringående av spärrar. Eftersom det också finns positiva attacker (falska budskap om demonstrationsrutter, adresser till falska proxies) så kan information och tekniker för kringående bara spridas i mindre trust-networks. Det gäller att bygga upp en tillit till avsändaren, något som ofta görs på sneakernets, vilka har en begränsad kopierbarhet.

Det är skillnad på kringgående och tunnling. Kringående är att hitta an annan nod, motsvaras av att gå över bergen istället för genom gränsposteringen. Tunnling är att gömma information i annan information, motsvarande att gömma sig i bagageutrymmet när man passerar gränsposteringen.

Darknets är troligen mer användbart för ett trust-nätverk att dela information som sedan kan spridas vidare via sneakernets. Poängen med dem är att internet ska kunna utsättas för oerhört kraftiga attacker och krympa till en bråkdel av sin tidigare energi, men så länge det inte stängs ner helt (vilket det inte gör pga volvo-effekten) så kan ett mikroskopiskt darknet behållas och utifrån det kan nät byggas upp igen via internetNoll (alltså alla möjliga former av ställföreträdande protokoll, digitala som analoga).

Detta är en relä till kvasidiskussionen som jag nämnde här. Det har talats om att ta diskussionen till whiteboard och face-to-face, men jag kunde inte hålla mig och har här ritat upp två kvaisobjekt i relation till varandra. Förstoring:

Jag ser direkt händerna som reses i protest. “Detta är ju containertänk, Magnus!”. Men lugn bara, vi återkommer till det. Det första vi kan notera är att ritningen är fraktal. Det är två cirklar dragna, men på gränserna till det är det mindre objekt, på deras gränser ännu mindre osv in i en tänkt oändlighet. Jag fick denna idé när jag läst om boundary objects, vilket innebär objekt som befinner sig i två objekt samtidigt, både innanför och utanför. Det är det här som gör att objekt måste betraktas som kvasiobjekt. Det finns inga relationer/processer som med säkerhet kan sägas vara inne i objektet och andra som är utanför objektet.

Menmenmen, nu kommer protesthänderna upp igen! “På ritningen finns det visserligen en oskarp gräns av boundary objects men samtidigt har du ju ritat upp några slags processer som vi definitivt kan säga befinner sig inne i objektet!” Detta är dock bara en effekt av att det är en 2-dimensionell ritning av vad som egentligen är n-dimensionellt. Om vi börjar med att sträcka ut objekten till tre dimensioner så kan vi ju närma oss objektet ovanifrån och i så fall ligger de processer som i den 2-dimensionella representation ligger inuti, helt plötsligt på utsidan. Ok, nu är vi i tre dimensioner och ser ovanstående ritning som ett slags suddigt klot med fraktala gränser mellan sig självt och det andra klotet.

Efter detta är det enkelt att utvidga återigen till flera dimensioner till varje punkt i kvasiobjektet är på utsidan. Detta går inte att representera i tre dimensioner utan om vi vill tänka det bildligt måste vi tänka ett tredimensionellt objekt som hela tiden viks. Här är en film som visar hur vi kan tänka flerdimensionella objekt i tre dimensioner:

Då landar vi slutligen i ett slags blackboxande. Att i varje specifik relation mellan två kvasiobjekt som vi undersöker så måste vi vika dem med en viss utsida ytterst som om de vore ett specifik objekt. I varje given relation kan vi tänka objekt som om det fanns en insida, en hinna där kontakten sker och en utsida.

Har skrivit flera blogginläggs mängd text i kommentarerna på det här inlägget hos Intensifier:
http://christopherkullenberg.se/?p=1389

Diskussionen föregås kommentarer hos Copyriot:
http://copyriot.se/2010/02/22/for-kvasiradikalismen/

Och i en padda:
http://piratepad.net/ontologi

Mikrobloggning. Vi måste ordna det. Vi på internet. Öppet, decentraliserat, expanderbart.

Mikrobloggningen är primalflödet på nätet. Det som riktar om alla flöden. Följ @monki så spelar det ingen roll var jag skapar saker på nätet. Om du är intresserad så kan du följa allt via @monki. En länk jag fann intressant, en bloggpost jag skrev (på en av 20 bloggar), en kommentar på någon annans blogg, ett foruminlägg, en bild, en film. Alla flöden går via mikrobloggen. Mikroflödets aggregering tillåter oss att vara flyktigare på resten av nätet. Det är mer än kanalisering än något som skulle ha att göra med innehållsproduktion.

Så vi måste fixa det på vårt sätt. Inte på twitters sätt. Öppet protokoll som vem som helst kan skriva gränssnitt och funktioner till. Fixar vi det så kan vi fixa alla andra saker sen. Fixar vi det kan vi fixa ett protokoll för bilder där du kan tagga @monki i bilden så får jag reda på det. Så kan jag aggregera alla taggade bilder någon annanstans om jag vill ha ett facebook-liknande bildalbum av andras bilder av mig. Har vi bara mikroflödet ordnat så går alla typ av information att länka via det. Mikroflödet är skapandet av relationer mellan information på internet. Låt oss börja här.

Hur svårt kan det vara? Mikrobloggande är världens enklaste grej. Det behövs bara en överenskommelse om inloggning, socialt nätverk och lite sync. Nåt sätt för att skydda privata meddelanden, även om det faktiskt kan vara en påbyggnadsfunktion. Det behöver inte vara hur snabbt som helst som sök behöver vara. Sök är svårt att decentralisera på grund av hastigheten. Men mikrobloggande kan dröja några sekunder innan meddelandet kommer ut. Det behöver inte vara informationstungt som strömmande video. Strömmande video är svårt att decentralisera på grund av datamängden.

Eben Moglen talar om att decentralisera den sociala webben i en föreläsning har gjorde för några veckor sedan på Internet Society in New York med titeln “Freedom in the Cloud: Software Freedom, Privacy and Security for Web 2.0 and Cloud Computing”.

Han går hårt ut och spårar utvecklingen av dagens webb. Sociala webben av idag är en långsam katastrof som utvecklat sig över flera år där relationen mellan dels en server där alla loggar och all makt finns och dels en tunn klient som inte har något att säga till om har polariserats och förstelnats som webbens självklara infrastruktur.   Servrarna virtualiseras allt mer medan klienterna blir mer personliga och fattigare. Tydligt exempel på stigberoende där andra val kunde ha lett till en helt annan utveckling, men där vi har tagit oss in på en stig där allt från hårdvara till gränssnitt utvecklas för att förstärka uppdelningen. Har avskyr Facebook mer än allt annat och klämmer till med den sköna dissen “Zuckerman has done more evil to mankind than anyone else his age”.

Lyssna/kolla gärna på föreläsningen så bygger vi sen.

Jag har samlat småflöden som jag spottar ur mig på webben här. Delicious, google readers delade och klangbotens tumblr. Skippade twitter för att undvika noise.

Eftersom Karl Palmås har problem med kommenteringsfunktionen på sin blogg får jag svara med ett eget inlägg här. Läs alltså först 99 our 68: Lazzaratos Puissances de l’invention och betrakta detta som en kommentar.

Jag har lämnat liknande kommentarer tidigare om Tardes begreppsapparat som i sitt uttryck ter sig lite klumpig och daterad ibland, men som lätt kan hackas samtidigt som filosofin hålls intakt. Exempelvis citerar Palmås:

Tarde vände på den debatt som utvecklades i slutet av artonhundratalet kring begreppet samarbete, och beskrev samhället som en kollektiv hjärna, vars synapser utgörs av individers enskilda hjärnor.

Jag ser främst två problem med den här meningen som också återkommer i andra delar av Tardes begreppsapparat, t.ex. “imitative rays”.

1) Fokus på hjärna. En av Tardes stora poänger är att han betonar samarbetet, kunskapen och andra “lätta”, föränderliga delar av ekonomin. Dock är likställandet med kunskap och samarbete som en hjärna en aning naivt. Det verkar som att Lazzarato följer detta väl mycket när han talar om att den kollektiva hjärnan sammankopplas av associativa begär.För Lazzarato är detta ett sätt att peka mot ett överskridande av kapitalismen, och det kan ju verka muntert, men samtidigt är ju den immateriella produktionen helt beroende på en infrastruktur som i dagsläget inte känns helt stabil. Samarbete är (bara) inte utbyte av information, sker inte bara mellan hjärnor, utan är även samarbete mellan och (re-)lokalisering av kroppar, genom medlingen av icke-mänskliga objekt. Latour är ju såklart den som tydligast visat att kunskapsproduktion också förutsätter ett laboratorium med all dess apparatur.

2)  Fokus på helhet. Att samhället är EN hjärna fördunklar mer än det ger klarhet. Är varje nation en hjärna, eller finns det en enda global hjärna? Är inte vissa delar av “samhället” i det närmaste helt frikopplade från varandra? Kanske är “hjärna” i det här sammanhanget en allt för rigid helhet. Vi kan nöja oss med att beskriva samhället som synapser i blivande-hjärna. Synapser som kopplar samman sig i nätverk och uppnår tillfälliga hjärn-liknande tillstånd (som under intensivt pad-skrivande, eller musicerande).

När Tarde måste tweakas på det här sättet för att funka undrar jag hur stabil han är att bygga på egentligen. Det är kul att upptäcka en bastardlinje inom sociologin så tidigt som Tarde verkade, men har inte hittat vad det går att göra med honom som inte täcks av t.ex. Deluxe & Atari. En grundläggande bastard-tolkning av Tarde, monografin som Deleuze aldrig skrev, skulle kanske vara något…

I used to love pop. Pop in the various indies of the 90’s was great, when it was taken as a serious subject of analysis and being. Styles evolved, tastes were developed and refined. Pop in the beginning of 2000 was AMAZING, when it popped up everywhere; mutated and freed from all anxiety. This is when we started Piratbyrån. Piratbyrån was pop to the bone. Piratbyrån was about going to awards and sippin champagne, hustling free tickets for movie premiers that was already out on the pirate bay, about being super good looking and fine connoisseur of movie, music, software and philosophy, living the life-style to the fullest, but getting it all for free. Piratbyrån was about accelerating contemporary culture. Wellfare begins at 100mbit, yes, let’s all live life anti-oedipal, now!

Copyriot describes the atmosphere (Please read that post and the comments on it…):
This accelerationism also enabled a certain political transversality and new alliances between hackers, artists and intellectuals, and it could quite easily be underpinned by a mainstream deleuzianism and/or benjaminism.

Skip to 2010:
To be associated with pop today is to be associated with digital music sales, innovative business models and streaming music services; which is exactly as unsexy as it sounds. There is no exciting surface, even to transverse as free flying nomads anymore.

Copyriot again from the same post:
Now in 2010, we are tunneling communications. Well, we do not only dig tunnels – we also connect them to post-digital spaces – but we certainly do not call for accelerated communications any more. At least, acceleration has ceased completely to be politically interesting

There is a need for a new strategy that i can’t quite formulate yet, but I think the new attitude and status of tunneling is a key factor. When the tunnel used to be a way of hiding from the mainstream (literary the main stream), of shying away from the flow of pop culture, that stream don’t flow so much anymore. The tunnels on the other hand have been transformed into something else than a hiding place. It seems that here is where the movements are. In a totally smoothed surface, when no movement can exist without being immediately in the spot light, transformed into a transaction, the activity moves into the tunnels. Not for reasons of shadyness, but for nurturing. Tunneling is rather than accelerationism a part of escalationism (again, following the argument form CR). It is a quest for making space, or rather place, happen. Each activity also generates its on geography and it interlocks and overlaps with other activity, in fact any activity can be connected, but it takes work to make tunnels. Tunneling is ontological.

Not how this differs from subcultures or old school cryptoanarchism. It is no longer a dialectic with the mainstream. The logic is not “OR”, surface OR underground. It is rather an AND. This tunnel AND this tunnel AND this tunnel, making up new spaces.

//

Many questions remain to be explored though (tunnel activity is planned..). For example,a s i stated in a comment at the CR-post already in 2006 Piratbyrån said that: “The alternative to p2p piracy is not No Piracy, but person2person piracy” and by on the one hand stating that the efforts against piracy were fruitless, on the other hand warning against the loss of the open index. How can this be managed in tunnels? There is no map of the tunnels. Redundancy is one way of solving it, but what else is there?

//

I described a similar relation about a year ago in a presentation at transmediale summarized here: http://www.blay.se/2009/01/30/transmediale-shuffle-terror/
That time it was instead the relation between the open ocean and the scrubby forest that was explored (and jungle vs. tunnel has been explored in the comments at Copyriot).

Perhaps by bot is trying to deal with the same comparison of forest and tunnel.
02:45 + tellurian | monki: In this soggy mess, tunnels are dug more easily, even though they may collapse without warning. #tunnel()

Is that an encoded description of the raid on forskningsavdelningen?

Har spenderat senaste dagarna med att göra tre nya bottar som nu befolkar irc-näten.

I kanalen #enforce på irc.freequest.net finns Tellurian som är en megahal matad med cyclonopedia-relaterade texter som har spårats upp via internet archive.Djupa tunnel()-lulskaper utlovas.

Se dock upp för i samma kanal härskar botten enforce som har ensam operatörsstatus samtidigt som kanalen är i moderator-mode. Alla andra har enbart voice. För er som kan irc så förstår ni att detta betyder att enforce har makt att ta bort voice och därmed tysta personen i fråga. Det gör enforce om man skriver något i kanalen som har sagts tidigare. Enforce har den absurda uppgiften att hindra kopiering i språket. Dock förstår inte enforce gråzoner så det går att kringgå censuren med kryptering.

I #telekompaketet på irc.telecomix.org så hittar man numera ACTAtruth som bringar klarhet i detta mystiska handelsavtal genom att vara matad med de läckta ACTA-texterna, handelsavtalet mellan USA och Jordanien som sägs inspirera ACTA, IFPIs “digital music report 2009″ samt ett urval av texter författade av David Icke.

//

Bästa guiden för megahals finns här.

Enforce är baserad på ROBOT9000 och behöver följande perlmoduler (installera i den här ordningen):

net::irc
sub::uplevel
test::exception
carp::clan
storable
bit::vector
date::calc
YAML

Mycket nöje!

Nu kommer mer spatialfilosofi kring temat hackerspace/labb.

När jag letar igenom bilderna (nästan som att läsa tidningen) från LabtoLab och ett möte i Budapest mellan ett gäng medialab/hackerspaces uppkommer frågan “why do we share ?”, “why do we want to learn?” och “why do we organize” på en tavla.

Frågor om sammanblandning, kommunikation, utvidgning, blivande. Men frågorna är fel ställda. Frågan som egentligen borde ställas är snarare den motsatta; why do we sometime do otherwise? Varför vill vi ibland inte lära, inte dela och inte organisera (dvs forma sammansättningar)?

Det hela handlar om ontologi. Ser vi oss själva (kroppar, labb) som isolerade enheter som ibland delar med sig till andra, ibland öppnar sig för andra, ja då blir problemet just delandets problem. Hur skapas delande och hur uppmuntras delande? Detta är i grunden en cartesiansk ontologi med problemställningen om hur en entitet kan kommunicera med en annan, t.ex. sinnet med kroppen.

En Deleuzisk ontologi skulle å andra sidan vända på steken. I grunden finns begärsmaskiner som hela tiden producerar, hela tiden sammankopplar. Det vi ska fråga oss, det som behöver förklaras, är varför begärsmaskinens flöde ibland hindras. Varför flyter inte mina tankar och mitt blod direkt in i ditt system? Jo, för att jag har blivit med kropp (”jag” går ju inte direkt att använda här, men ändå), en kropp som riktar mina tankar runt i min hjärna och mitt blod i mitt blodomlopp, avskiljt från ditt. På samma sätt måste det förklaras hur ett labb blir en kropp, en enhet, avskiljt från andra. Hur kommer det sig att vi stöter på hinder i begärsproduktionen? Hur kanaliseras flödena? Någonstans blir labbet till. Får ett namn, en organisation, en kanal för kommunikation och produktion.

En mer användbar ontologi tar inte några av dessa ytterligheter med isolerade enheter och absoluta flöden som utgångspunkt. Slemmet är nog en bättre bild; flytande tröghet, klumpbildning med klibbigt ytskikt. Detta är vad jag tror försöks formuleras borta hos de spekulativa realisterna, bland annat med Grahan Harmans “object-oriented philosophy“. Nåväl, i frågan om labbet är det lätt att tänka sig att dess gränser följer ungefär samma figur som lokalen det huseras i, med väggar som avskiljare, fönster att se in igenom och dörren där det då och då passerar människor och objekt. Men jag gissar att det hellre bör föreställas som ett aktivt slem, eller slembildning, som delvis har en utsträckning genom lokalen men som både når längre än så och som inte helt upptar lokalens rymd.

Namnet hackerspace kan diskuteras en annan gång. Nu handlar det om dessa hackerspaces och deras utsida och om det behöver överföras något till en utsida, t.ex. en slutprodukt, ett resultat, en kommunikation. Behöver hackerspaces producera något som sedan uppvisas för en utsida?

Nej, egentligen inte. Hackerspaces får en effekt även om detta inte sker. Inom werebuild.eu har vi arbetat på liknande sätt t.ex. med öppnehetsutredningen som skedde som en svar på utlysningen för PTS att skapa en utredning om öppenhetsbegreppet. En vanlig utredning sker först i ett slutet rum för att sedan presenteras för en utsida, en mottagare eller allmänheten, så som slutprodukt. Viktigt är då att arbetet som skedde i det slutna rummet går att avläsa i slutprodukten.

Öppenhetsutredningen är inte av den här sorten. Eftersom den skedde öppet, och PTS med flera var inne och läste dokumentet innan det var färdigskrivet, så fick den effekt redan som process. En slutprodukt är inte nödvändig, inte ens möjlig att tala om, även om något kan skickas in till näringsdepartementet. Det här skapar operationer som har effekter redan från första början. Ett hackerspace kan ses på liknande sätt och behöver inte ha ett enda färdigställt projekt att visa upp för utsidan. Redan genom att arbeta öppet och involvera människor och objekt i den processen har något åstadkommits. Kanske kan till och med misslyckandet vara det som gör att processen fortgår. Detta hävdar Henry Petroski i boken “Success through failure: The Paradox of Design“. Misslyckandet öppnar perspektiv, skapar multipla vägar, ger upphov till oväntade effekter och nytänkande. Detta till skillnad mot den lyckade designen som enbart inbjuder till att imiteras. Eftersom kraften hos hackerspace inte (enbart) ligger i en alternativ metod för att producera objekt (mer om detta en annan gång) kan misslyckandet vara det finaste som kan uppstå.

Frågan är om det ens är meningsfullt att tala om en utsida hos ett hackerspace om det nu inte kommuniceras något till den. I öppenhetsutredningen bibehölls ett minimum av utsida, att en rapport skulle in till näringsdepartementet var ändå den platå på vilken produktionen av utredningen fortlöpte. Sfärer skapas på olika sätt, som så endast genom rummets väggar, men kanske är det rimligare att tänka sig en hackerspace som ett ingrepp snarare än en organisation vilket i så fall har en utsträckning snarare än en utsida. Det finns en utsträckning, fysis, dit hackerspaces har inverkan coh andra platser och territorier dit hackerspacet inte når. Denna utsträckning är en dynamisk utsträckning som kan expandera och kontrahera. Alltså har vi en fråga om hur hackerspaces äger rum (om begreppet äga rum och vilka andra sätt det skulle kunna gå att vara rumslig kan vi också återkomma till en annan gång).

Utsträckningen innebär att det finns en utsida (ett utanför), men ingen insida, eftersom spacet är vänt ut-och-in. Ta öppenhetsutredningen som exempel, den är vänd helt ut-och-in, det slutna rum i vilket utredningar annars äger rum är nu helt och hållet öppet och exponerat. Hur vänds en sfär ut-och-in? Det skapas ett hål och sedan veckas den. Insidan måste arbeta sig ut ur hålet. Aktiviteten kanske uppstår innanför en sfär, men genom viss ansträngning kan den vändas ut-och-in.