My talk was really not much new for people who know the Swedish developments but here is a quick summary:
The last big news to reach Italy from Sweden was the Pirate Bay trial. What has happened since then is that the clusters formed before and during the trial have moved further to other issues and also going from activities focused on public debate towards direct interventions in political processes. The direct impact of a legal decision from a court compared to loose opinions from the copyright industry in the media contributed to this. At the same time, the Pirate Bay has faded as symbol of this movement (contrary to the situation abroad…). The Pirate Bay admins who were put on trial has mostly moved on to new projects, TPB has been decentralised and the copyright industry is attacking everything that is the least associated with the site.
Two clear directions can be seen for the post-trial movements. One is moving towards the internet infrastructure; building, hacking and intervening in political protests. The other is a renewed interest in post-digital circulations and the politics of physical space.
Connecting these developments to democracy, I claimed that what was at stake was building democracy in the long run. Realising that the open internet infrastructure is the only thing left to build on. If that is lost, there is no channel left at all for free communications. Also realising that the basis for a long-term democratic stability is also the communities being built. Self-organized communities will be the key actors of this kind of politics and the new relations they form with institutions and publics will be the important issue.
I also mentioned that the same is true when it comes to the cultural industries. No so called solution can save the music industry, only a process where self-organized artist/fan led communities are displacing the copyright industry model. As example I mentioned that Spotify has been seen as The Solution here in Sweden, when in the end it turned out that artist didn’t really get anything from there and that directly building communities from making videos for youtube and earning money from concerts is the models artists use today. I got that from this interview with the manager of Lady Gaga.
So the democratic aspect of net politics should not focus on the democratic ethic of every single act, but looking at the long term. What would happen in ten years if the copyright industry and control tendencies on the internet (and off it) would run freely for ten years. And on the other hand, what future could be created if the internet were defended and developed in an open fashion.

//

So much for my talk.

• The discussion started out by some marxist-inspired comments about the dominance of google that made so much money despite not producing any value. I added that we should question this idea of value and that what is valuable is to produce more stuff. Instead the selection and composing is sometimes more valuable than producing new. In fact, it is a little bit like saying that someone who makes a chair is not producing value because they are only removing wood. The chair was in that tree already from the beginning. Assembling, selecting, filtering and producing is becoming activities that gets harder and harder to distinguish and this creates a crisis of the value theory as it was expressed in this comment and the theories of exploitation that follows from them. I would love for someone with more insight in Marx’s value theory than I to comment on other interpretations.
• In general there was a lot of talk about Internet as its own sphere and a tendency to overlook its relation to non-digital structures. Perhaps the net politics in Sweden has matured enough to be able to see beyond the initial shock and awe of the internet but here the fascination still remain. For example Facebook was discussed and I made the comment that Facebook and its impact can not be understood by only looking at what happens at facebook.com. Not only is Facebook moving out of their domain to try to capture a larger part of the web, but the Facebook experience can also not be understood without seeing its link to the school yard or office space, to weekend parties and to club culture. It can only be properly understood if seen as a mesh of digital and non-digital structures being transformed by the use of Facebook.
• On a simliar note I speculated some on how to survive in this kind of complex environment and came to the improvised conclusion that what is needed for an entity is a combination of a firm, slow moving core and an outer zone of chaos functioning as a probe that tries out everything and fails fast until something sticks, in which case more resources is put on that specific field until a protocol is established in that space which further lets things cool down until eventually they are being consolidated as a new part of the expanding core. In culture, music in the internet era naturally has this tendency because of the few resources needed to experiment, which leads to protocols such as the Lady Gaga example above being quickly established. Within film on the other hand, this is lacking. It is still too institutionalised and too reliant on heavy, static infrastructure.
• Another comment I made was that the political problem of today is not the same as for the 68-generation – that is – “what needs to be done?”. This is actually quite clear. In fact there is a lot of things to be done. Too much to be done. To much that needs to be assembled, composed, rebuilt and so on. So the political problem instead becomes “how to get enough people involved?”. Or put differently – “How to delegate enough resources to solve this specific problem without sacrificing another equally important problem?”. There are too many tasks that needs to be accomplished. There are some efforts to try to solve this, such as; AI, smart algorithms, robots, micro management of time, performance enhancing drugs and swarm intelligence. None of them has really solved the root of the problem however.

//
These kinds of discussions on Internet, politics and culture has been going on for some time, fueled mostly by interest in the Pirate Bay and Piratbyrån. It will be interesting to see how this energy will be transformed if the change that has happened in Sweden already – with the fading of Pirate Bay as symbol and the closure of Piratbyrån (possibly also a Pirate Party without parliament seats in September) – affects discussions and activities abroad. In my experience these discussions are in some way lagging behind Sweden a lot and are often very naive and repeating the same questions we abandoned years ago (actually they are repeated here as well…), but at the same time they seem to contain a more radical and escalating part that perhaps comes from not having to begin from zero like we did. I for one is very excited to see what happens when they abandon the elemental questions asked from the reactive perspective of anti-copyright and start to explore this latent radical side for r

Clay Shirky svarade med en kritisk artikel där han läxar upp Carr om hur elitkulturen har fallit. “Internet gör inte att folk slutar läsa krig och fred”, säger han (den enda bok som Carr explicit nämner tydligen), det har folk gjort för länge sedan (väldigt få har faktiskt läst den). Vad internet gör är att folk slutar “knäböja inför idén att läsa krig och fred”, alltså inför idén att det finns en högre kultur som enbart folk mer disciplinerade än de själva har tillgång till. Tryckpressen raderade den europeiska elitkulturen och hittade till slut en form som passade tryckpressmediet. Internet handlar inte om att göra samma sak som tryckpressen fast bättre, utan att hitta helt nya mediaformer som står i resonans till internet, menar Shirky.

Om den europeiska handskriften premierade en konformism under kyrkans ok och tryckpressen skapade individuellt skrivande och läsande, handlar internet om att återupptäcka kollektiva former av uttryck. Men Clay Shirky misstar vad Carr är ute efter när han menar att nätets deltagarkultur frigör sig från elitkulturen som Carr förespråkar. Carr vill inte valla in fåren i den korrekta kulturens fålla igen. Tvärtom menar han att internet skapar en ny typ av konformism när användarna bara flyter med flödet. Boken odlar istället självständigt, avancerat tänkande. Carr är inte alls intresserad av den kollektiva intelligensen och svärmbeteenden.

What’s interesting about our minds, I believe, is what’s least bee-like about them. I’m not sure what “collective intelligence” means, but if I were to define it I’d say it’s synonymous with “culture.” And culture emanates from many individual minds, working alone or in concert.

Inte helt oväntat anser jag att Carr har fel här. Han baserar sig på ett idealiserande av tryckpressens nedskrivningssystem som ignorerar att den också innebar ett tänkande som vände sig från världen och praktiken, att det är från samma tradition som vi får dagens kontextlösa content. Samtidigt tror jag att Shirky’s “here comes everybody”/svärmintelligens som lösning också är en för hastigt reaktion på internets möjligheter. Det var nödvändigt att utforska gränserna för det, men andra kollektiva former än det helt öppna nätverket kan skapa djupare skillnader. (Kanske en av anledningarna till uppsvinget för hacklabb)

När diskussionen dök upp på IRC här om dagen menade jag att frågan inte längre handlar om individ vs. kollektiv, om nätets konformism mot en tillbakagång till individen. Istället handlar det om olika former av gemenskaper. Vissa former av gemenskap skapar konformism och till dem hör sannerligen surfandet på informationsvågens yttersta kant och det konstanta nuet som produceras där. Men andra former av kollektiv kan istället fördjupa skillnader, förhoppningsvis inte till priset av sekterism. I IRC-diskussionen började vi prata om mailinglistans storhetstid och flera verkade ha minnen av både de goda och dåliga sidorna av dem, från långa utvecklande diskussionstrådar till interna bråk och vi/dem-tänk. Bokcirklar och bussresor var andra former av gemenskap som nämndes. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Frågan dök också upp om det är en slump att en slags “kulturell backlash” mot nätet sker samtidigt som ökade krav på censur och reglering av nätet. Min uppfattning är att det hör samman med en förmodan om att internet nu har blivit moget och hittat sin form. Då kommer kraven på att den formen ska passa in med massa andra former i samhället och sluta vara så uppstudsig. Men jag tror inte på detta. Internet har inte hittat sin form. Internets genombrott är mer radikalt än så, mer radikalt än bara ännu en medieform. Internet är den universella maskinen som går att programmera för att bli bärare till evigt nya former av media. Internet kommer alltså inte att stelna annat än tillfälligt och det finns fortfarande utrymme för nya internetrevolutioner. Vi måste bara hitta de former de kommer att ta och vilka situationer de kommer att ingripa i.

Vi måste skapa internet på nytt hela tiden. Det var lite vad jag var ute efter när jag talade i Italien tidigare i år. Ingen tidigare teknologi har varit så konfigurerbar som denna. Internet kan göra hur lugnt och hur stressigt som helst. Hur fritt och hur kontrollerat som helst. Återigen. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.

1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent förnuft” utanför eller över “flocken”.)

Detta är ju helt rätt, skillnaden är bara vilken distans, spårbarhet och medvetenhet som finns angående smittans ursprung. Olika blogg-stilar skapar dock olika konfigurationer mellan läsare, den länkande och det länkade, menade jag som ett försök att ändå åtskilja olika relationer på andra plan än individ/kollektiv.

Samtidigt som jag skrev den läste jag också Arena om den svenska narkotikapolitiken, som leder inlägget vidare. Smittotänkandet, att smittor går från person till person, finns ju också hos Nils Bejerot, själva smittohärden till den svenska narkotikapolitiken:

Grundbulten i Nils Bejerots teori är hans idé om narkomani som epidemi. Missbrukare bär på en ”social smitta” och narkomani sprids ”epidemisk” på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en ”van” knarkare visar en novis ”hur man gör”.

Vad Nils gör är att lägga skulden på narkomaner själva och frågar sig inte hur det kommer sig att missbruk uppstår. I den svenska narkotikapolitiken uppkom “föreställningen att narkotikaproblemet är möjligt att skilja från andra sociala mekanismer och därmed inte bara kan bearbetas i sin helhet – utan också elimineras.”

Vad jag skulle vilja ha utrönt är relationen mellan smittan och miljön där smittor uppstår. Ser man bara till det redan smittade så finns bara det aktualiserade, som mycket väl enbart kan vara symptom. I själva verket kanske blicken borde riktas mot miljöer som härbärgar potential för att en viss typ av smitta ska uppstå. I andra miljöer passerar smittor obemärkt förbi, men bara vissa frå fäste. Kanske går det rent utav att se att samma typ av smitta uppstår på skiljda håll i liknande miljöer. Det ger en helt annan blick än smittan som uppstår vid en källa och sedan sprider sig individ till individ.

Även Nils Bejerot som smittohärd ger bara en ensidig förklaring. Visserligen kan vi tydligt utröna att tankar som Nils sprider sig från person till person, departement till departement – Carl Persson, rikspolisstyrelsen, den borgerliga regeringen. Det är konkreta händelser som leder fram till den svenska narkotikapolitiken och inte ett “samhällsklimat” som bara uppstår ur tomma intet. Men ändå finns andra förklaringar till varför det först gick väldigt trögt för Nils idéer för att sedan vända och få dem att bli totalt dominerande i svensk narkotikapolitik.

Latours lösning på det hela skulle vara att säga att vissa tankesmittor kämpar om att få fäste i den svenska politiken, men för att vinna den dragkampen så räcker det inte med idéer för smittorna utan de måste också skapa allianser med massa materiella artefakter. För Nils Bejerot var det (enligt Arena-artikeln); de kriminellas livsstil, amfetaminets vandring nedåt i samhällsklasserna, jazzvågen, folkhygienen, blod- och urinprov, tillsammans med en uppsättning språkliga verktyg med hans egna böcker, forskning och slagord så som “löpeld”, “cancer” och “smittohärd”.

//

För att återgå till exemplet med bloggarna så var en del av min poäng om man förutom att se till att tankesmittor sprids genom bloggposter och spåra dem från individ till individ också skulle kunna göra en läsning av olika plattformar för skrivande (eller vilken aktivitet som nu ligger för handen) och kunna säga något om vilka uppkomster av smittor de uppmuntrar eller förhindrar.

Inom design finns begreppet affordance som kan vara till hjälp här. Varje objekt kan användas på i stort sett oändligt antal sätt, men de inbjuder eller underlättar vissa interaktioner, medan andra försvåras.

I artikeln “Affordances for Interaction: The Social as Material for Design” (PDF) tar Gaver som exempel en advokatfirma på högsta våningen i en byggdnad och en bokhandel på bottenvåningen. Det är prestige för advikatfirman att ligga längst upp medan det skulel vara katastrof för en bokhandel. Istället för att se detta som kulturella koder för makt så menar Gaver att de oliak fysiska konfigurationerna har olika affordance, affordans(?). En advokatfirma längst upp har låg affordans för tillgänglighet och förbipasserande. Det går heller inte att se vilka som besöker den, eftersom den som går in i byggdnaden skulle kunna besöka ett stort antal kontor. Något som tillåter att en diskret kontakt hålls med klienterna.
Bokhandeln å andra sidan inbjuder till fönstertittande, spontanbesök och en snabb överblick över innehållet i bokhandeln (människor såväl som böcker…)

Nåväl, allt detta finns egentligen i smittontologin. Smittor har ju lättare och svårare att få fäste i olika kroppar.

Därför håller jag inte med i punkt nummer två i Kalles kommentar:

2. Därmed inte sagt att vi är slavar under en luddig Struktur, smittan går alltid från person till person: “Beneath the indefinite they, however carefully we search, we never find anything but a certain number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused.”

Vi är inte slavar under en luddig struktur, men väl en konkret plattform och för att förstå hur tankar sprids kan vi inte bara se hur de går från person till person utan också de materiella artefakter som antingen tillåter dem att få utlopp eller begränsar dess framfart. Nej, mer än så till och med. De materiella plattformarna är inte bara en påskyndare eller förhindrare av annars rent sociala, språkliga smittor. Liknande tankar kan också uppkomma på flera håll, genom likartat engagerande med omvärld och i konkreta praktiker. En gemensam kännedom av det materiella kan också skapa gemensamma tankar på olika håll. Att likartade miljöer skapar likartade beteendenhar inte att göra med en social struktur eller med att en smitta har spridits mellan dem utan att de har samma typ av affordans – inbjuder till vissa beteenden men försvårar andra.

Dock måste en sak till finnas för att beteenden ska formas av miljön – nämligen probeheads. Någon typ av undersökande, utforskande mekanism måste finnas som testar gränserna i miljön. En marknad, en genomströmning, desperation, löfte om rikedom, uttråkning, estetiskt utforskand, hacking. Först när flödet stöter emot gränser eller tar hjälp av miljön för att åstadkomma något så uppenbarar sig affordansen.

Ser gärna att diskussionen om tankar och materiell miljö fortsätter nedan!

Deklarationen menar att sidan tar avstånd från anti-kopieringskrav (copyright), från stärkandet av den kreativa klassen (creative commons) och från rättigheternas negation (copyleft). Istället en uppmaning: Kopimi!

På det följer en utveckling om en kopimistisk ontologi med en tråd som går från evolutionspsykologins selektiva imitationsapparat, via kopieringens konstanta nyskapande – ibland lilla n och ibland stora N, men alltid, alltid kopiering – till den fantastiska slutformuleringen om kopieringen som alltid är närvarande i skapande, tänkande och agerande:

Der findes ingen måde hvorpå, at vi kan filtre os ud af denne sammensværgelse af aktører.

Det finns inget sätt, med vilket vi kan filtrera oss ur denna sammansvärjning av aktörer. Kopieringen är sammanflätad i en gemenskap (fællesskab) av aktörer; mänskliga och teknologiska, som gör sin närvaro kännbar i varje skapelseakt. Det är den här gemenskapen som upphovsrätten försöker gömma.

Det är här jag menar att texten haltar i sin politiska förståelse. Den menar att det är omöjligt att upprätthålla copyright eftersom den är filosofiskt ohållbar. Texten har uppfattningen att man filosofiskt kan dra undan den juridiska grunden för en juridisk konstruktion. Att om man filosofiskt har resonerat sig fram till att en position är ohållbar så faller den juridiska basen. Jag tror inte att det går att tänka så. Istället är juridiken delvis autonom från filosofin. Filosofin kan påverka juridiken. Den kan göra ingrepp i den juridiska diskussionen och praxisen. Men den är inte juridikens grund. Juridikens grund är juridik. Det är ett autonomt system som upprätthålls med egna materiella praktiker, även om de kan ha karaktären av filosofiska argument, såväl som retorik, vänskapsband och dagligt godtycke (Latours La Fabrique Du Droit visar detta på strålande vis). Filosofin producerar filosofi allena. Men därifrån kan den haka i massa andra fenomen. Förutom juridik så exempelvis politik, hacking, vetenskap, cykling och samkväm av olika slag.

Det enda som kan göra en juridisk kontruktion omöjlig är juridiskt trassel; att fenomenet den försöker begräna undandrar sig tillämpningen av juridiken; att lagförändringar förhindrar en viss juridisk praktik. En mer juridiskt påläst person kan säkert lägga till fler omöjliggöranden.

Filosofin, precis som politik, hacking, vetenskap, cykling och sakväm kan dock spela en stor roll i skapandet av detta trassel.

Slår ett slag för temporär, modulär och generisk arkitektur hos maloki som skriver om open-source-arkitektur. Fyll gärna på med fler exempel där borta. Kommentaren citerad:

Det är bra det där föredraget. Jag tror mycket på att hitta simpla, billiga generiska protokoll och standarder för modulbaserat byggande. På en annan skala finns http://www.openstructures.net som villa skapa en standard för objektsbyggande där samma komponenter kan kombineras till nya föremål och expanderas modulärt.
När det gäller arkitektur ska man heller inte underskatta en redan existerande form som är transporterbar, stapelbar och standardiserad, och det är containern.
Här finns lite exempel:

http://www.photopumpkin.com/photo-blog/container-houses/

De här är inne på det också:

http://www.tempohousing.com/

Och för all del det gamla kära cyklopen (R.I.P) som var ett praktexempel

http://interactingarts.org/blogs/index.php?title=attforstorakultur

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/det-kanns-tungt-att-borja-om_2149477.svd

Med risk att framstå som “favela chic” så finns det helt klart ett behov av temporärt, modulärt, omformings- och förflyttningsbart byggande och boende i en omvärld som förändras snabbt och nya kluster och projekt hela tiden uppstår.
Här i Sverige har vi det så svårt bara på grund av vårt extrema klimat. Det kräva med än lite träbitar och ett plastskynke för att klara vintern…

Förövrigt är Buckminister Fullers biodomer extremt icke-modulär på grund av deras konstiga vinklar. Man måste bestämma volymen från början och det är svårt att ändra och lägga till i efterhand. Det kan bland annat ses i Steward Brands “How buildings learn”, framför allt i del två “The Low Road” och del tre, “Built for Change“:

May 23-29
Host blog: Philosophy in a Time of Error (Peter Gratton)
Under discussion: Preface & Chapter 1, “The Force of Things” (and overview/interview).

May 30-June 5
Host blog: Critical Animal (James Stanescu)
Under discussion: Under discussion: Chapters 2 and 3, “The Agency of Assemblages” and “Edible Matter.”

June 6-12
Host blog: Naught Thought (Ben Woodard)
Under discussion: Chapters 4 and 5, “A Life of Matter” and “Neither Vitalism nor Mechanism.”

June 13-19
Host blog: An und für sich (Anthony Paul Smith)
Under discussion: Chapters 6 and 7, “Stem Cells and the Culture of Life” and “Political Ecologies”

June 20-26
Host blog: Immanence (Adrian Ivakhiv)
Under discussion: Chapter 8, “Vitality and Self-interest,” and the book as a whole (final overview).

// Motorvägssamhällen
Eftersom mexikanska bilar och vägar är så skruttiga så måste de stanna ofta. Runt stopp eller nedsaktningar växer det fram massvis med samhällen längs motorvägen. Dessa återfinns ofta mellan två väghinder – topes. Jag vet inte vad som kom först. Kanske skapades en mekaniker som gjorde att bilarna stannade där och som fick följden att någon började sälja färskpressad juice, som ledde till etablerandet av en taco-restaurang som till slut ledde till att man tvingades installera topes på vägen eftersom det var för mycket folk som korsade vägen till fots. Eller var det tvärtom? Kanske installerade något först topen med hundra meters mellanrum av oklara anledningar. Någon passade då på att sälja juice och tamales till de långsamt framkrypande bilarna. Eftersom topes ofta är höga så slet de på däcken och det var vanligt att bilar gick sönder, så en rullande mekaniker installerade sig permanent här. På det följde sen försäljningen av falska aztek-souvenirer och samhället var komplett.

Underliga är dem i varje fall. Ofta placerade mitt i ingenstans på en icke-plats som bara definieras av att den här motorvägen drogs precis där.

// Talacheros
En vanlig syn i motorvägssamhällena precis som i storstäderna är ett stort däck där någon målat “Talachas” med vita bokstäver. Talachas är ett slags diversearbete, ett temporärt fix som i en och samma roll kombinerar bilmekaniker, snickare, rörmokare och annat krimskrams. En slags skrotnisse. Talacheros håller till i skjul-turned-skrotupplag och hit kan man gå med alla typer av fixarproblem. Talacheros gör inga certifierade jobb direkt men din bil kommer att hålla till nästa servicestation och din spis fungera tills den nya anländer. Det är billigt, snabbt och väldigt hacker-aktigt. Talacheros får mycket av sitt skrot från tilicheros som är de som går runt i områden med en vagn med en klocka på och ropar ut att de vill ha gamla spisar, elektronikskrot och reservdelar. De användbara fynden sälja sedan till talacheros och jag gissar at det förekommer en del utvinning av råmaterial också, så som koppar. Vissa på nätet översätter det med peddler som väl skulle bli nasare på svenska, men det är ju en inverterad process. De samlar upp skräp, inte säljer det.

Jag gillar talachas väldigt mycket. Deras verkstäder ser fantastiska ut. Som hackerspaces fast mer grov utrustning (knappast mikrokontrollers). Hela ekosystemet med tilicheros och talachas utökar sfären mellan kasserad produkt och skräp. Det finns en hel värld emellan dessa två tillstånd där material, delar och objekt återvänder in i det användbaras kretslopp flera gånger om. En verklighetens sub-domän som inte syns i det raster där bara fungerande objekt och trasigt skrot finns. Jag kommer att tänka på Jane Bennetts bok “vibrant matter” som jag läser just nu. Hon vill skapa en filosofisk förståelse för ting och kraften i ting som hela tiden överskrider människans användning och perspektiv på dem som objekt för instrumentellt användande. Talachas har en speciell förmåga att upptäcka denna “thing-power” som Bennett talar om i vad som för andra enbart skulle vara död materia.

Det är ett hackerperspektiv på materian och tingen. Att se vilka krafter som kan frammanas om ett visst ting kopplas samman med andra ting genom olika metoder. Att se det här tingets nya plats i ett annat livskraftigt system än det som det kasserades ifrån. Att se något som skräp och skrot är att ge upp. Att inte ha förmågan att upptäcka vilka krafter som kan ligga i en ny sammansättning. Att tänka att en ting eller en bit materia omöjligen skulle kunna sammankopplas på nytt.

//

Väggmålningar annonserar sonideros – band/ljudsystem och häxkonster – brujos – från Catemaco.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?