blay

Vi snuddade vid det i diskussionen på KAPITAL.IDENTITÄT.MACKT.DOS och igår dök det upp på irc. Det handlar om en växande kritik mot internets effekter på våra hjärnor. Det hela tog fart med Nihcolas Carr:s artikel “Is Google Making Us Stupid” som publicerades i The Atlantic 2008. Artikeln fick stor uppmärksamhet och en bok som utvecklar argumenten; “The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains“, har just släppts. Argumentet går kortfattat ut på att våra hjärnor är plastiska och därför influeras av de teknologier vi använder. Forskare har upptäckt att folk som använder internet mycket får hjärnor med försämrat korttidsminne och sämre koncentrationsförmåga. Detta ställer Carr mot en hjärna som är kapabel till långa tankebanor, kreativt tänkande och – framförallt – bokläsande.

Clay Shirky svarade med en kritisk artikel där han läxar upp Carr om hur elitkulturen har fallit. “Internet gör inte att folk slutar läsa krig och fred”, säger han (den enda bok som Carr explicit nämner tydligen), det har folk gjort för länge sedan (väldigt få har faktiskt läst den). Vad internet gör är att folk slutar “knäböja inför idén att läsa krig och fred”, alltså inför idén att det finns en högre kultur som enbart folk mer disciplinerade än de själva har tillgång till. Tryckpressen raderade den europeiska elitkulturen och hittade till slut en form som passade tryckpressmediet. Internet handlar inte om att göra samma sak som tryckpressen fast bättre, utan att hitta helt nya mediaformer som står i resonans till internet, menar Shirky.

Om den europeiska handskriften premierade en konformism under kyrkans ok och tryckpressen skapade individuellt skrivande och läsande, handlar internet om att återupptäcka kollektiva former av uttryck. Men Clay Shirky misstar vad Carr är ute efter när han menar att nätets deltagarkultur frigör sig från elitkulturen som Carr förespråkar. Carr vill inte valla in fåren i den korrekta kulturens fålla igen. Tvärtom menar han att internet skapar en ny typ av konformism när användarna bara flyter med flödet. Boken odlar istället självständigt, avancerat tänkande. Carr är inte alls intresserad av den kollektiva intelligensen och svärmbeteenden.

What’s interesting about our minds, I believe, is what’s least bee-like about them. I’m not sure what “collective intelligence” means, but if I were to define it I’d say it’s synonymous with “culture.” And culture emanates from many individual minds, working alone or in concert.

Inte helt oväntat anser jag att Carr har fel här. Han baserar sig på ett idealiserande av tryckpressens nedskrivningssystem som ignorerar att den också innebar ett tänkande som vände sig från världen och praktiken, att det är från samma tradition som vi får dagens kontextlösa content. Samtidigt tror jag att Shirky’s “here comes everybody”/svärmintelligens som lösning också är en för hastigt reaktion på internets möjligheter. Det var nödvändigt att utforska gränserna för det, men andra kollektiva former än det helt öppna nätverket kan skapa djupare skillnader. (Kanske en av anledningarna till uppsvinget för hacklabb)

När diskussionen dök upp på IRC här om dagen menade jag att frågan inte längre handlar om individ vs. kollektiv, om nätets konformism mot en tillbakagång till individen. Istället handlar det om olika former av gemenskaper. Vissa former av gemenskap skapar konformism och till dem hör sannerligen surfandet på informationsvågens yttersta kant och det konstanta nuet som produceras där. Men andra former av kollektiv kan istället fördjupa skillnader, förhoppningsvis inte till priset av sekterism. I IRC-diskussionen började vi prata om mailinglistans storhetstid och flera verkade ha minnen av både de goda och dåliga sidorna av dem, från långa utvecklande diskussionstrådar till interna bråk och vi/dem-tänk. Bokcirklar och bussresor var andra former av gemenskap som nämndes. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

//
Frågan dök också upp om det är en slump att en slags “kulturell backlash” mot nätet sker samtidigt som ökade krav på censur och reglering av nätet. Min uppfattning är att det hör samman med en förmodan om att internet nu har blivit moget och hittat sin form. Då kommer kraven på att den formen ska passa in med massa andra former i samhället och sluta vara så uppstudsig. Men jag tror inte på detta. Internet har inte hittat sin form. Internets genombrott är mer radikalt än så, mer radikalt än bara ännu en medieform. Internet är den universella maskinen som går att programmera för att bli bärare till evigt nya former av media. Internet kommer alltså inte att stelna annat än tillfälligt och det finns fortfarande utrymme för nya internetrevolutioner. Vi måste bara hitta de former de kommer att ta och vilka situationer de kommer att ingripa i.

Vi måste skapa internet på nytt hela tiden. Det var lite vad jag var ute efter när jag talade i Italien tidigare i år. Ingen tidigare teknologi har varit så konfigurerbar som denna. Internet kan göra hur lugnt och hur stressigt som helst. Hur fritt och hur kontrollerat som helst. Återigen. Utforskandet efter den rätta formen i rätt situation kvarstår!

I något obskyrt skyffe inne på Pentagon sitter den pensionerade brigadgeneralen Huba Wass de Czege och skriver en text om historisk och samtida militär användning av information som han kallar “”Netwar – Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of “Full Spectrum Operations””(PDF). Jag tror att vi kan lära oss något från den och hur information betraktas på nätet.

//
Den börjar med en svepande historisk redogörelse:
En gång I tiden sammanföll informationssystem med den mänskliga kroppens uttryckskapacitet och sinnesintryck. Du sa det du ville ha sagt och hörde det som var inom hörbart avstånd. Vad som hände sen var inte, som McLuhan menar, att dessa förmågor förstärktes av teknologi, utan istället att kroppen blev en del i ett teknologiskt informationssystem. Beroende på olika historiska informationssystems konstruktion har människan varit mer eller mindre betydelsefull i dessa och har haft mer eller mindre inflytande. Ofta gav en person input vartefter systemet vecklade ut sig i enlighet med dess tolkning av denna input och först långt senare vecklade det sig tillbaka för att ge info om resultatet. Under systemets långa utvecklande fas kunde det kraftigt förändras, manipuleras och förvrängas. Instruktionen låg också ofta blottlagd och okrypterad. För att konkretisera detta lite mer: tänk på Djingis Kahn och att han skickar ut en ryttare med ett meddelande. Meddelandet kan snappas upp längs vägen och kan förvrängas om någon byter ut det. Eller I fallet att meddelandet är lagrat I en mänsklig hjärna så kan minnet spela meddelaren ett spratt. Nåväl.
Telegrafin gjorde punkt-till-punkt-kommunikation direkt och radion möjliggjorde detsamma för rörliga adressater (allra först för pansarvagnar i på slagfält som ju inte direkt kunde sitta fast i telegrafi-tråd). Detta födde en familj med mot-teknologier; radar, kodknäckande, störningsutrustning.
Så kom datorn och beräkningarna själva gjordes teknologiska. Till en början de minsta justeringarna av precisionen för mark-till-luft-vapen för rörliga mål i form av flygplan, slutligen ända in i kommando-centralen. Så blev allting samma maskinkod – den binära. Skillnaderna i media låg istället under, i det fysiska lagret, eller över, med olika former av encoding. Så mycket om teknologier.
Att leda teknologiskt handlar inte om att ha den senaste teknologin, utan om förmågan att bäst kunna anpassa denna till lokala omständigheter. Att förstå problem och lösning. Den militära apparaten har kommit att bli beroende av att förstå och upprätthålla den här informationsteknologin, lika beroende som den någonsin var av industriell produktion. Informationsteknologin möjliggör följande; att hantera osäkerhet, att reagera på förändring, att känna igen och nyttja möjligheter.

A commonly shared situational awareness, more real-time relevant information, automatic situation updating and better planning aids. […] Enabling cooperative engagement tactics, fascilitating high-tempo operations.

Se där ja. Den intressanta frågan är alltså inte mer eller mindre informationsteknologi, som i tanken om “digital divide”. Istället är det en förståelse av hur information kan influera handling. Svaret kommer att variera från situation till situation. Informationen har bara ett värde i den situation där den aktualiseras.

Commanders who assume an informed degree of uncertainty, even when they believe they are well informed, are more likely to absorb and adapt new information.

Till en början trodde man inom den amerikanska militären att informationen skulle erbjuda säkerhet och förståelse av en situation. Att man först skulle samla in information och sen agera efter den. Men det funkade inte riktigt. Information kan inte tillintetgöra överraskningar och osäkerhet, utan är istället till för att påskynda övergången från ett överraskat, reaktivt svar till ett överlagt, aktivt. Det kräver att informationsflödet är kontinuerligt och i real-tid. Ofta krävs en närkontakt för att information ska skapas. Probe-heads blir alltså viktiga. Det gäller att kunna handla även när informationen inte är perfekt eller helt tillförlitlig. Det låter som något som verkligen präglas dagens nätaktivism. Hur kan man handla trots att det är svårt att avgöra informationens tillförlitlighet?

//
Texten skiljer mellan komplicerade system och komplexa system. Det funkar såhär:
Komplicerade system är skilda från sin omgivning. De kan vara avancerade och svårupptäckta, men modern analys kan upptäcka och förstå dem.
Komplexa system å andra sidan utgörs av dynamiska, interaktiva och adaptiva element som inte kan skiljas från sin omgivning. För dessa går det att skapa konceptuella kartografier, men dessa får inte misstas för verkligheten. På grund av de komplexa systemen kan inte information användas till att skapa säkerhet.
Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd. Vi vet inte vad de förmår. Paradoxen i handhavandet med komplexa system, och det här gäller i allra högsta grad nätpolitiken, är att ett skeptiskt prövande av logiken för hur problemformuleringen är uppställd måste samsas med beslutsam handling för att lösa det. Känns det igen?

//
Brigadgeneralen avslutar med en diskussion mellan plattformscentrerade och nätverkscentrerade organisationer som också kan ha relevans för nätet. Plattformscentrerade modeller har valts tidigare eftersom kommunikationen brukar förloras i kaoset som uppstår i situationerna. Det leder till utvecklandet av självförsörjande enheter, varje enhet innehållet all kunskap för att den ska kunna operera utan kontakt med andra. Att skapa självförsörjande enheter skapar redundans i organisationen som helhet. Samma kunskap och resurser finns och tar upp uppmärksamhet och plats i flera enheter, vilket i sin tur leder till att varje plattform är tyngre än nödvändigt. Det gäller även enheter som är tyngda av information och kunskap.
En nätverkscentrerad model å andra sidan ser till att isolationen aldrig bryts mellan enheter. De är alltid uppkopplade. Det innebär att enheter kan dela förmågor och resurser. Resultatet är mer lättviktiga enheter, men ingen redundans i organisationen. Konsekvensen är att hela organisationen riskerar att fall om uppkopplingen mellan enheterna tappas.
Vad som föreslås är då en modell som kombinerar det bästa av båda världarna. De skulle kunna ha flera namn;

Platforms with enhancements, beyond-the-platform-assistance, objects with self-sustained familiar and networked foreign relations.

Den sista var mitt eget påhitt faktiskt. En kärnfunktion för att up
prätthålla minimala operationer är självförsörjd medan tillägg är nätverkade. Låter som en modell för nätpolitik.

Via Rasmus deliciousflöde upptäckte jag en fantastisk deklaration om kopimi på en dansk webbplats. Läs den på originalspråk här:
http://roedtator.dk/index.php?/kopimi/

Deklarationen menar att sidan tar avstånd från anti-kopieringskrav (copyright), från stärkandet av den kreativa klassen (creative commons) och från rättigheternas negation (copyleft). Istället en uppmaning: Kopimi!

På det följer en utveckling om en kopimistisk ontologi med en tråd som går från evolutionspsykologins selektiva imitationsapparat, via kopieringens konstanta nyskapande – ibland lilla n och ibland stora N, men alltid, alltid kopiering – till den fantastiska slutformuleringen om kopieringen som alltid är närvarande i skapande, tänkande och agerande:

Der findes ingen måde hvorpå, at vi kan filtre os ud af denne sammensværgelse af aktører.

Det finns inget sätt, med vilket vi kan filtrera oss ur denna sammansvärjning av aktörer. Kopieringen är sammanflätad i en gemenskap (fællesskab) av aktörer; mänskliga och teknologiska, som gör sin närvaro kännbar i varje skapelseakt. Det är den här gemenskapen som upphovsrätten försöker gömma.

Det är här jag menar att texten haltar i sin politiska förståelse. Den menar att det är omöjligt att upprätthålla copyright eftersom den är filosofiskt ohållbar. Texten har uppfattningen att man filosofiskt kan dra undan den juridiska grunden för en juridisk konstruktion. Att om man filosofiskt har resonerat sig fram till att en position är ohållbar så faller den juridiska basen. Jag tror inte att det går att tänka så. Istället är juridiken delvis autonom från filosofin. Filosofin kan påverka juridiken. Den kan göra ingrepp i den juridiska diskussionen och praxisen. Men den är inte juridikens grund. Juridikens grund är juridik. Det är ett autonomt system som upprätthålls med egna materiella praktiker, även om de kan ha karaktären av filosofiska argument, såväl som retorik, vänskapsband och dagligt godtycke (Latours La Fabrique Du Droit visar detta på strålande vis). Filosofin producerar filosofi allena. Men därifrån kan den haka i massa andra fenomen. Förutom juridik så exempelvis politik, hacking, vetenskap, cykling och samkväm av olika slag.

Det enda som kan göra en juridisk kontruktion omöjlig är juridiskt trassel; att fenomenet den försöker begräna undandrar sig tillämpningen av juridiken; att lagförändringar förhindrar en viss juridisk praktik. En mer juridiskt påläst person kan säkert lägga till fler omöjliggöranden.

Filosofin, precis som politik, hacking, vetenskap, cykling och sakväm kan dock spela en stor roll i skapandet av detta trassel.

Diaspora, ett projekt drivet av fyra New York-baserade studenter med målet att skapa en öppen och decentraliserad facebook-dödare, har fått stor uppmärksamhet sedan de sökte tiotusen dollar på kickstarter men på kort tid har fått ihop över hundratusen dollar. Mycket tack vare uppmärksamheten som gavs av en artikel i NY Times.

Kickstarter är en sajt för crowdfunding och har en intressant finansieringsmodell där man kan lägga upp sitt projekt och beskriva hur mycket pengar man behöver till vad och sedan genomförs projektet endast om tillräckligt många användare på siten donerar. Det här skapar intressant data för att analysera vad folk vill ge pengar till och varför. Diaspora till exempel får inte pengar för att de har en halvfärdig kod som verkar lovande eller för att de har en välarbetad uppställning av vad pengarna ska gå till utan för de samlar upp en mängd starka affekter. Diaspora glider på vågen av anti-facebookism senaste tiden, sedan Facebook rullat ut den stora planen för att ta över webben. Och även om det är bra killar efter vad jag har hört så menade de ursprungligen att de ville satsa en sommar på det och det är något helt annat än att sätta upp en startup, söka riskkapital, ro i hamn ett stort projekt.

Kickstarter startades för att stödja estetiska, kreativa projekt som musik och konst. Det verkar dock som om det är moraliska, sakfråge-baserade projekt som drar in de stora pengarna. Diaspora är ett exempel, fönsterodlingar ett annat och ett växande hackerspace ett tredje. Folk ger hellre pengar till några som tydligt uttrycker att de tror på något, som står inför en utmaning ingen stått inför tidigare. Inte till de som har något färdigt de vill göra eller som har en plan. Ironiskt nog skulle det nog vara kontraproduktivt att ha en allt för tydlig plan då det skulle verka som om de bakom projektet för allt för insnöade på sin plan istället för att rikta sig affektivt och passionerat mot världen och sakfrågan. Kanske finns här en undermedveten föreställning om att det enda sättet att navigera dessa turbulenta tider är att börja med en hängiven passion för något samt förmågan att snabbt och smidigt reagera på omständigheter men utöver det absolut ingenting mer. Varje plan, föreställning eller bagage är alltför stelt och kommer bidra till att projektet missförstår komplexiteten i vad de har framför sig.

Sakfråge-projekten skapar en aura av singularitet, av att någon kvalitativt skillnad, en disruption kommer att skapas av just det här projektet. De traditionella kreativa projekten inom konst och musik däremot lägger bara till ännu ett verk. På det stora hela tycker jag det är sympatiskt. Singulära, disruptiva praktiker som använder sig av ny kunskap och teknologi är mycket mer kulturellt intressant än att upprepa gamla massmediebaserade kulturformer från 1900-talet.

Tänkte förövrigt på det när jag såg filmen produkt no3 från Ny Musik för Hållbar Utveckling som är en översikt över DIY-scenen i Sverige 2010. Den mår mycket bra, lever och frodas med ett myller av band och klubbar i de tre svenska städerna. Men är det inte dags att skala upp DIY till mer än musik, film, fanzine och teckningar? Idag kan vi ju ha DIY kring husbyggande, stadsplanering, kryptografi, programmering, biologi, genetik, roboteknik, energi och massa annat. Det känns lite lite trist när unga människor startar ett band och har spelningar eller skriver en bok istället för att odla bakterier eller bygga drones. Tidigare var ju det enda som gick att göra att plocka upp en gitarr, en penna eller använda sin dator till musik och grafik om man ville vara ung och kreativ. Men nu vet jag inte om det finns så många ursäkter längre. Jag vill inte nedvärdera musik eller litteratur men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som spökar…).

Kickstarter står för en finansiell modell där projektet, den tidsbegränsade praktiken, är det som finansieras och som i varje fall inte på förhand rutar in vilka typer av projekt som kan ingå i detta. Som det är nu används kickstarter nästan enbart av amerikanska projekt. Vad tror ni om det här i Sverige? Är vi för små för att satsa på en inhemsk variant av crowdfunding? Behövs andra strategier här?

Igår besökte jag den beryktade marknaden Tepito. Den är stor som en mindre stad. Kvarter efter kvarter efter kvarter med marknadsstånd. En del inomhus andra längs gatorna. Vissa kvarter är strukturerade efter tema (som det bisarra lejserbröllopskvarteret) andra väldigt random. Tepito har också tunnlar under marknaden där det ryktas om att VIP-området finns för de riktigt goa grejerna, men det fungerar också som lager och tillflyktsort ifall en polisräd skulle ske. Tydligen kan Tepitos marknad försvinna och återuppstå i förbluffande hastighet. Kolla på den här filmen om hur tomt det ser ut när Google är på besök.

Tepito har varit marknad i flera hundra år, redan innan spanjorerna kom till Mexico. Gissningsvis för att det låg geografiskt bra nära en sjö på den tiden Mexico City såg ut som Venedig med kanaler genom hela staden och därmed blev ett naturligt stopp för varornas flöde in mot staden. Med den långa marknadstraditionen har också en ruffighet kommit och stadsdelen har varit fattig och känd för kriminalitet lika länge som marknaden existerar. Kapade lastbilar med varor körs till Tepito, lastas ur på en halvtimme och försvinner sedan spårlöst. 300 personrån anmäls också i stadsdelen varje år, men det slår mig som en rätt låg siffra för en mer eller mindre laglös stadsdel. Tillsammans med detta kommer dock även en speciell stolt livlighet med musik, barer, skringstrosande och märkliga möten som intresserat konstnärer, musker, filmare, sociologer, antropologer och journalister länge. En vanlig fras bland de boende är “ser mexicano es un privilegio, pero ser de Tepito es un don de Dios” – “Att vara Mexikan är ett privilegium, men att vara från Tepito är en gåva från Gud”. Det är heller inte helt och hållet en gangsterstyrd värld, även om pengarna såklart flyter upp till Narcos i slutändan, om man bara är cool och respekterar Tepitos egna regler så känns det lugnt att vistas där. Eftersom staten inte lägger sig i angelägenheterna så finns en mängd informella, förtroendebaserade sammanslutningar som sköter allt istället. Den här sociala modellen har tydligen spridits till andra områden också, men jag har inte studerat det tillräckligt för att kunna säga något om det. Det finns mer info på wikipedia om Tepito som faktiskt är riktigt bra.

Tepitos skyddshelgon: Santa Muerte med bling-bling.

Utbudet i Tepito var mer strukturerat än jag hade förväntat mig. Det är inte direkt högar med gammalt, använt skräp som säljs (även om det finns också) utan Tepito domineras av nya varor till låga priser; glasögon, skor, musik, film, konsumentelektronik, och kopior på märkesvaror såklart. Ursprunget till detta är en omlokalisering av en annan marknad hit i början av 1900-talet. Innan dess bestod Tepito mest av andrahandsvaror. Piratkopiorna, som nu mest kommer fårn Kina kom på 70-talet. Tepitos historia har fortsatt vara turbulent med inflöde av nya grupper av människor, försök från politiker att rensa upp och inte minst inverkan från 1984 års jordbävning som ödelade de flesta hus från 16- och 1700-tal. Tepito är också storfinansiär av lokal politik. Staden tar ut avgift från säljarna för att ignorera den illegala aktiviteten och när det är dags för valkampanjer ökar den avgiften från ungefär 30 pesos per vecka till hundra pesos (5 euro) per dag. Tänk då att det finns ungefär en halv miljon säljare i Tepito så hajjar ni att det rör sig om en del pengar.

Bland 90% varumärkesskräp finns nischade stånd, inte minst för musik. Det är hit man går för sin senaste Cumbia eller bortglömda Bolero. Till legendariska varor till försäljning i Tepito hör tigrar, myndighetsdatabaser och begagnade begravningskistor. Det sägs att allt utom värdighet går att köpa i Tepito och ett stånd vi passerade hade en väldigt passande slogan: “If we don’t have it, we get it, and if we can’t we invent it”. Tycker det är en passande slogan för internet, eller hur?

För visst finns det många likheter mellan nätet och marknaden. Jag identifierade tre:

1. Prismodell a’la App-store. 20 pesos är Tepitos 99 cents. En dvd, ett glas juice, underkläder, tamales, diverse krimskrams. Allt är 20 pesos. Det är det standardiserade baspriset som gör den allra minsta handeln väldigt enkel. Vid större kvantiteter och flashigare grejer tillkommer såklart prutningar och blåsningar (som “guerito” höll jag knäpptyst medan min Mexicanska flickvän förhandlade priset)
2. Avsaknad av index. Samma känsla som på internet. Det finns så mycket, så även om allt verkar vara skräp så ger det känslan av att den perfekta grejen finns lite längre bort. Och hittas den inte beror det på att man letat för dåligt, inte att den inte finns. Det finns ingen överblick över Tepito, inget index, ingen sökmotor. Samtidigt är det just den här browsing-känslan som gör Tepito så speciellt. Att vada genom all den här aktiviteten och upptäcka bisarra prylar man inte visste existerade. Mitt google var min flickvän som hade bra koll på området, men såklart inte heltäckande.
3. Rickrolling. Jo, vi blev rickrollade i Tepito. Någon började blasta Never Gonna Give You Up precis när vi passerade Men generellt så kändes känslan av random lulz som bara uppkommer i oorganiserade, distribuerade nätverk väldigt bekant.

När riksdagsvalet närmar sig och datalagringsdirektivet (förhoppningsvis) kommer att bli en het fråga kan det vara värt att bli påmind om hur jävla illa det kan gå med datalagringar. För att få ett färskt exempel på det kan vi vända oss till Mexico och deras regerings senaste hastigt införda lag.

Lagen RENAUT, som är ett led i kriget mot droghandeln, föreskriver att alla som har ett mobilnummer, kontaktkort eller abonnemang, ska registrera sig på det med (häng med nu); namn, adress, personnummer, fingeravtryck och retinascan. Gör man inte det kommer mobilnumret att stängas av. Tanken var att komma åt narcos som gör affärer via mobiltelefonerna, men allvarligt talat, i ett land där narkotikakungarna är rikare än staten och hälften lever under fattigdomsgränsen måste man vara korkad för att inte förstå att de kan betala någon hungrig stackare för att registera sig på deras kontaktkort. Mycket riktigt gick det att köpa falskregistrerade kontantkort i piratmarknaden Tepito redan innan dealinen på registeringen var klar. Så gick det med den lagen.

Men vänta. Det blir ännu bättre…

30 miljoner (!) mobilinnehavare registerade sig inte. Deras telefoner stängdes av i ett svep. Mobiltelefoner som framförallt för den fattiga delen av befolkningen är den enda formen av konnektivitet som existerar. En förutsättning för att kunna sköta vardagen och affärer. Men här protesterade telekombolaget och drog lagen inför domstol. Det återstår ännu att se vad som händer med den. Så vitt jag förstår det är de påkopplade igen.

Databasen då? Den som ändå lyckades samla 50 miljoner namn, personnummer och fingeravtryck. Jo, den gick att köpa i Tepito en vecka efter lagen trätt i kraft. (UPPDATERING: Den länkade artikeln handlar om andra myndighetsdatabaser till salu. Se kommentar nedan). För 12000 dollar. Hela databasen. På tre externa hårddiskar á 160 gb. Vilka som köpte den? Den här artikeln berättar den otroliga historien om att ett antal polisdistrikt gått ihop och skramlat fram pengar till att själva köpa regeringens databas.
- Det blir så mycket enklare att kolla uppgifter om man inte måste gå via den officiella byråkratin, kommenterade en anonm polisman. Man storknar!

Kritik som vi har mot datalagring här i Sverige har redan hänt i Mexico på ett sätt som verkligen tydliggör vilka skador de kan göra. Det som exponeras tydligt hela tiden i en misslyckad stat som Mexico riskerar att dyka upp även inom Sverige om så bara som undantag. Databaser som läcker är dock en irreversibel handling. Det går inte att stoppa tillbaka dem sen.

Kritiken mot datalagring består inte bara av hypotetiska scenarion utan verklighet i andra länder!

Nog för att vi inte har en piratmarknad av det här slaget i Sverige, men samma händelser som sker i Mexico kan hända här fast på ett annat sätt. Att målvakter och andra sätt att kringå datalagringen används av de som den verkligen är till för att sätta dit är ju inte svårt att tänka sig. Och hur osannolokt är det egentligen att uppgifter från databaser med personuppgifter slinker ut genom personliga kontakter till någon som egentligen inte skulle ha tillgång till dem snarare än den officiella vägen med insyn?

Det händer mycket med Mexikos informationsinfrastruktur just nu. Det är monopol som bryts och förstärks, ACTA-samtal som blivit heta politiska potatisar och allting hamnar mitt i det fruktansvärda kriget mot droger som skördar dödsoffer varje dag (fler dör i det än i kriget i irak). Jag åker själv till Mexico imorgon och hoppas kunna rapportera vidare, bland annat från besöket i Tepito.

Visst, jag är en kass bloggare som återanvänder intervjusvar och inte skriver kontinuerligt. Jag känner skammen! Här kommer i varje fall ett svar till ett brittiskt galleri som undrar om piratbyrån är oroliga för att våra idéer ska kuppas av “the mainstream” och urholkas. Det kommer nog med i en antologi.

//

We have always followed the way of Kopimi, the will to be copied, which flips the question of recuperation around. It is “we” that recuperate “them”. If you think like a hacker, the more advanced the media industry makes things, the better the hacks will be. The iPhone is super advanced, which means a jailbreak of the iPhone gives you a great device. Same thing with Despotify, the software that made it possible to save tracks from Spotify, the music industry straming service.

Really, I dont think recuperation is such a big problem. It’s good if it happens, because then you can advance one more step. The worst that can happen is if you are stuck in the same problem, repeating the same conflicts. And given that the innovation happen at the edges of the network, the more the complex hierarchical organisations of the industry tries to move in the direction of the network, the better it is. Because the internet will always be faster and further than what they do. If they try to recuperate what we do it only means that we have a better plattform to work on and that the problem becomes more advanced, that is filled with more potentiality.

I am also simplyfiying things here by talking about us and them, systems and mainstreams. Lately we have instead been thinking in terms of tunnels. Large and small, temporary or reinforced, with connections to each other. This is what the internet is, a system of tunnels, there is no surface or center. And you can extend this logic to things outside the net as well. For example the last years we stopped consider the EU to be a system which sends out laws and instead a system of bureucratic, legal, communication systems and discursive tunnels that is suprisingly open. Sometimes you have to dig a bit, but it is completely possible to enter into these processes and start working on them instead of seeing it as an abstraction that you can only be for or against. By whoever has the means and time, this should be done with the cultural industries as well to discover that they are in fact assembled as societies with different parts that can be disconnected and modulated. In relation to what we do, some amplfy the effect of it, some neutralize it, some straight try to attack it, but they can also be turned against one another.

We don’t feel that we have to protect our ideas and activities from recuperation because the essence of what we are is not a position but a movement. A way of moving and transversing different political issues. All projects are events and movement. So the question is how these event interact with different parts of activist, capitalist and cultural logics. This can only be answered by experimentation.

Ska till florens om en månad och svara på frågor till bloggen för tillställningen:

This is evident because intellectual property is not just a law but an entire system of production, of desire and of organizing social and networked spaces. If you go down the path of intellectual property, and of stricter and tougher intellectual property laws, there is a whole system that also needs to follow on that. The copyright industry needs the copyright law, but along with this they need networks that work in their favour, people that desire their products, controlled urban spaces for entertainment, certain kind of communication technology and devices, cities to be arranged a certain way, databases that store data on network users, certain enforcment procedures, international trade treaties and so on. They need to assemble all of these entities around the law because the law can’t sustain itself. The further network technology evolve, the more of these support structures needs to be put in place to make intellectual property work and they bring enormous damage to society and create a kind of inelasticity that prevent new social dynamics to evolve. 2)But besides trials, what do you think about corporations or

I’m not too afraid of the resources of the web being used for business purposes. Users attention is like a natural resource that can be used for business, art or activism. It’s just about learning how to use it and since we can be in a much deeper contact with the network culture than most companies I think we have all the opportunity to engage with the network in a deeper sense that the pr-departments of the companies. Networks can’t be controled by corporations, only modulated and that also means there is a possibility of contesting their use of them and turn their services or campaigns into other directions. As long as the network remain open and neutral I dont have a problem with the media industry or other actors trying to get a piece of it. Im confident enough that there are better alternatives than their so called professional content. But I say as long as they remain open and neutral because this is not necessarily the case in the future. The copyright industry can’t compete on a fair basis but always need laws and infrstructure that put them in a monopoly situation. This is what they will try to get and frankly I’m sick of them. There was a time when I kind of felt it would be nice if they learned to adapt to the ways of the internets, but ACTA is just the latest example of how they completely refuse, or rather are incapable, of transforming their complex hierarchical organizations into something different and therefor will continue to rather change the legal and infrastructural environment they operate in than change themselves. So there it’s them or the internet now…

3) In sweden we are in a time now where the first-generation entities such as Piratbyrån and Pirate Bay occupy less space (this has mostly moved abroad) in favour of new names for entities, such as telecomix, the julia group and in a certain arena, the pirate party. This is because new areas have been opened up by the former. Looking at TPB you will see some familiar names popping up elsewhere as well (check the credits of the WikiLeaks video of the helicopter attack in Iraq…). So let’s just say that the ecosystem of swedish pirate related activity is doing very well. And I think this broad ecosystem with fuzzy borders between organizations is the key. New ideas can get support easily and new problems gets discovered and tackled immediately. Around the pirate archipelago there is also a vast ocean of swedish internet life, from programmers to journalist who thanks to the web2.0 services like twitter are now in immediate contact with each other.

This post will be an english summary and extension of my talk at festa dei pirati in Rome, Italy on the 20th of March. It was called “Fighting the 3D Reptiles” and was about the media industry vision of the future internet.

Festa dei Pirati is a weekend of seminars, performances and discussions organized by a broad coalition of Italian groups interested in things from free culture to law. I spoke at last summers Festa dei Pirati too, that time about the history of Swedish file-sharing movement, the Pirate Bay trial and the activism that followed that trial dealing with EU law. Because the last year, a lot of internet activism, actually most internet activism, has come to be about fighting nasty laws on national, EU and global levels. This has been done in the name of concepts like democracy, freedom of speech and citizens rights.

This is great activism, but it also feels like in the middle of this it is easy to loose track of what you are doing and why. Its easy that the law sets the framework for the activity. Beyond fighting for these values, democracy, freedom – we also need to update our conception of how we think the internet can rearrange social relations, spaces and culture.

There used to be a time when being for the internet was enough, because everyone else was so far behind. That our opposition was against the internet, stuck in analog ways of thinking and so on. Your own position could just be one of “pro-internet” and that was fine. No need to think more about what that meant.

My talk argued that this kind of futurism is not a good position anymore and that we should look for something else.

Because the media industry is fighting a two front war today. On the one hand there is the lobbying for laws that have come to define internet activism, but on the other hand there is a lot of resources spent on research into the “future internet” which redefines what internet is about.

This future internet is composed of several components. There is a new kind of content, “immersive experiences” composed of high quality, streaming, sometimes 3D,  content on your HD-TV coupled with simple services, that is supposed to be better than the poor media experiences of internet today. There is also a new legal framework that has to be in place to support this, hence the laws. And finally there is a new kind of network that have to be implemented to carry these heavy streams, which involves new cooperation between network provider, hardware manufacturer and “content provider” where this data will be prioritized to ensure the quality of service.

This future internet has several functions. It is a way to battle piracy by providing something that can’t be pirated (only if you have deals with the network provider you can transmit this), it creates a business model (you stream it so you can charge for it) and it creates desire (people will want the media industry’s products again).

One consequence of this for the internet activism that is fighting laws is that before it could be argued that the copyright industry wanted laws so they could stop the internet and conserve their old business model. But with this, they can instead argue that the laws have to be implemented to enable the future internet. All of the sudden it is the internet activist who is the reactionary, wanting only to stay with today’s internet and not evolve into the future. Criticism against the copyright industry will sound retro and nostalgic. The media industry now “gets the internet” and can claim that they are the digital future.

//

So what’s wrong with 3D future internet? If the consumers want internet to be streaming content on their TV, who are we to say that this is wrong? Isn’t this just a version of old cultural critique of the false conciousness of the masses who are being fooled just because they don’t do as the avant-garde wants? No, it’s not. The reason is that it is not only about creating the subjectivity of the 3D-desiring user. The whole system of laws, networks and desire has to be put in place. It is not so much the service itself that is the problem, but all that have to be put in place in order for it so function. Also no matter if this future internet will be realized or not, it can already as a vision have damaging consequences for how decision makers imagine the future of the net. So, we need to bring forth another vision of what the future internet can be, which of course, on contrary to the coordinated vision from the media industry won’t be one single vision. I’m not going to give that vision here, but I have some points that I believe will be crucial components. Things that are not covered by the 3D-vision of the internet. Yes, I will also explain why I have this aversion against 3D…

These three points are:

• Disruptive development
• Post-digital circulation
• Artworks/Networks

Which constrasts three characteristics of the Future Internet:

• Linear
• Digital services
• Content

Let’s go through them as pairs:
Disruptive vs. linear

The Future Internet vision is a linear vision that has to create new desires by increasing the quality of transmission every 18 month or so (when the shock and awe of the last format is gone) while still retaining about the same cultural setup. Streaming film or sports will be about the same even though it is with a 3D effect or with the ability to choose angles. The linearity also means that it is possible for them to predict the future by just increasing one variable, and then have every part of the “value chain” working towards the same vision.
Against this we should pose an internet that is fundamentally disruptive. That don’t progress by linear increment but disrupting of entire ways of doing culture. It is also a perspective that acknowledges that a number of external factors can change the state of the entire cultural system. This means that it is a more risky version that can’t predict the future and that suggest that resources into developing the internet should be devoted to covering a number of different scenarios. The disruptive perspective is not about the quality of an expression that remain the same but fundamentally change and invent cultural expressions.

The linear progress also invites one to wonder what will be next. When they have gone from HD to 3D. What is next? There is not another dimension to add and more quality won’t really be perceived by humans. One suggestion that came up during a wine lunch in Rome was the bubblenets. The idea was that you would mount a bubble helmet on your head, which locks around your neck for the period of your subscription (minimum 18 months). This helmet would then augment and manipulate your reality with various special effects. Make it more beautiful, exciting, informative and so on. On the downside, the helmet woudl also only let air in if your paid for the premium service. A joke of course, but the bubblenet would have components that should be taken seriously. The locked-in, subscription-based format and the idea of takning something that used to be free (air) and charge for it. This process has been dubbed “Spotification“.

Post-digital / digital
The digital vs. analog debate is played out. The media industry is heavily pushing its “legal services” and Future Internet technology. Today it is them who has taken over the role as digital advocates while the internauts are now comfortably circulating in and out of networks. The digital services of the Future Internet wants the consumer to satisfy all possible need within the system. In the post-digital perspective on the other hand, the system always creates a surplus that must get an outlet outside of the system. Simple example is of course the relation between downloading music and music festivals/clubs/concerts. The post-digital perspective also has the advantage of regaining a perspective on the city and how the intenrets ability to form communities effect the city and creates demands for a new kind of city life.

Artwork/Network
This is a perspective that challenges the idea that culture equals content and delivery of content. That the meaning of culture is stored in the content which is retain across several relations. Instead, what makes culture meaningful is it being performed, and this performance happen in every point across its circulation and is performed by a number of different actors. The Artwork/Network perspective is an ecological perspective that focuses of where and how culture circulates.

This list of features of a different future of the internet than the one presented by the media industry is definitely not final, but points out the need for having one, or at least attacking the problem, and shows that there is a lot missing in the vision they present. Apart from the vision of the media industry, there is also a lot of future internet visions outside of the cultural field that should be thought of. For example everything that now gets the prefic “smart”. Smart cities, smart education, smart transport, smart healthcare. For a glimpse of that, check out this video by IBM.

//

The important thing to remember when dealing with this is that there is no evil plan and there is no use of being against this. Rather it is about knowing that what is presented, simply because it is presented by companies with certain momentums, competences, demands and traditions, will be a very limited view of what the internet can be. It is not that they have considered the ideas we have and discarded them. They simply are ignorant (which doesn’t mean they would like what they would here). Trust me, I go to their conferences.

We must add to this and make sure it is possible to add to it. And it is possible to catch them completely by surprise, making their visions look completely ridiculous. Problem is that their stuff is all that some people with the cash get to see.

Anteckningar från Christopher Kullenbergs föreläsning på Resistance Studies.

Internets historia:
* USA byggde ett paket-switchat distribuerat nätverk. Ett distribuerat nätverk har en hög grad av resiliens eftersom vlken punkt som helst kan slås ut utan att resten av nätverket splittras. Det går också att på generiskt sätt lägga till nya noder.

* I Sovjet byggde man circuit-switchat decentraliserat nätverk. Ett decentraliserat nätverk är sårbart mot attacker på vissa supernoder som kan göra att de mindre noderna inte kan kommunicera.

* Frankrike hade minitel som gick på telefonnätet men hade terminaler som bara kom åt vissa specifika tjänster. Det förekom en strejk delvis organiserad genom minitel 1986.

* Tidig aktivism genom IRC går att spåra till sovjetunionens fall och Israel under gulfkriget.

Dagens internet kan bäst beskrivas som ett mellanting mellan distribuerat och decentraliserat. Uppdelningen i ISP och konsument gör att jag i det aktualiserade läget bara har en uppkoppling mot internet. Går min ISP ner kan jag inte koppla vidare (kanske via grannens nät). Dock är det inte så svårt att söka upp nya uppkopplingar, så man kan säga att det distribuerade nätverket existerar virtuellt även om det aktualiserade nätverket alltid är decentraliserat.

Krypto maskerat innehåll, proxy maskerar destination. Två taktiker för att undvika censur.

* Aktivism:

Att vi använder samma teknologier som den globala kapitalismen räddar oss. Det är anledningen till att den inte är bannlyst. Kina är beroende av att ha utländska företag som Volvo i landet som kommunicerar krypterat via tunnlar. Därför kan de inte stänga ner internet utan att kollapsa. Här kan en strategi vara att alltid använda sig av verktyg som även företagen är beroende av och där de olika formerna av användande är svåra att skilja åt. Denna strategi skiljer sig från den som misstänkliggör användandet av internet eftersom den antas ha en slags affinitet med det militär-industriella komplexet på grund av sitt ursprung. Strategin att lämna den militärindustriella teknologin är en slags exodus-strategi och kan användas till olika grad. Viss användning av öppen mjukvara kan placeras här. Vad ska vi kalla den strategi som klamrar sig fast vid militärindustriell teknologi just eftersom man får en extra skjuts då? Civilsociologens strategi. Varken accelerationism eller eskalationism passar eftersom utvecklingen inte anses snabbas på av detta. Det är snarare nån som av parasitär strategi.

* Iran har kapacitet att störa ut satellittelefoni som annars kan betraktas som en sista utväg ur stängda länder. Den icke-linjära informationsteorin lär oss ju att det ofta räcker med bara en informationsläcka så länge sneakernet kan arbeta för att få informationen till den noden. Att en hel befolkning har möjlighet att få ut information är inte nödvändigt. Det räcker alltså med weak ties mellan två samhällen för att ett informationsutbyte ska fortgå. Strong ties är bara nödvändigt vid hög komplexitetsgrad.

* i2p är vädligt svårt att upptäcka genom deep packet inspection. Skönt att höra! Militärindustiella komplexet använder ju inte i2p och därför skulle den kunna blockas helt. Bittorrent är väl det protokoll som ligger närmast en totalblockering.

Å ena sidan har vi negativ/subtraktiv attack mot internet, alltså censur, blockering och annat borttagande av information. Å andra sidan har vi positiv/additativ attack mot internet, alltså spam, falsk information och annat tillägg av information. Skulle det bara finnas negativa attacker skulle det lätt gå att sprida information och tekniker för kringående av spärrar. Eftersom det också finns positiva attacker (falska budskap om demonstrationsrutter, adresser till falska proxies) så kan information och tekniker för kringående bara spridas i mindre trust-networks. Det gäller att bygga upp en tillit till avsändaren, något som ofta görs på sneakernets, vilka har en begränsad kopierbarhet.

Det är skillnad på kringgående och tunnling. Kringående är att hitta an annan nod, motsvaras av att gå över bergen istället för genom gränsposteringen. Tunnling är att gömma information i annan information, motsvarande att gömma sig i bagageutrymmet när man passerar gränsposteringen.

Darknets är troligen mer användbart för ett trust-nätverk att dela information som sedan kan spridas vidare via sneakernets. Poängen med dem är att internet ska kunna utsättas för oerhört kraftiga attacker och krympa till en bråkdel av sin tidigare energi, men så länge det inte stängs ner helt (vilket det inte gör pga volvo-effekten) så kan ett mikroskopiskt darknet behållas och utifrån det kan nät byggas upp igen via internetNoll (alltså alla möjliga former av ställföreträdande protokoll, digitala som analoga).