blay.se

Lost är en tv-serie som inte är som alla andra. Det är lika lätt att bli frustrerad, förvirrad och förargad över den som det är svårt att lämna den. Precis som själva ön den utspelar sig på. Just detta sammanblandande av narrativ och meta-narrativ kännetecknar serien och det här inlägget ska handla om relationerna mellan de båda nivåerna.

Karaktärerna i Lost är inga inneslutna, koherenta subjekt som utvecklas under historiens gång. Vi får utökad information om deras bakgrundshistorier, men ju mer vi får veta desto fler hemligheter verkar de dölja och desto mindre är vi förmögna att kunna förutspå deras handlingar. Istället uttrycker karaktärerna de abstrakta känsor och affekter (jmf. hur Deleuze ser på affekter hos Spinoza )som driver historien frammåt. Historien i sig är inget sammanhängande narrativ utan kan beskrivas som ett dynamiskt system av nätverkande affekter som ständigt muteras och skiftar karaktär. Exempelvis kan en karaktär gå från att vara varm och sympatisk till känsokallt beräknande utan att tittaren har kunnat se det som en utveckling av karaktären. Istället har karaktären blivit besatt av historiens nödvändighet. Det vi ser är ett avbrott framdrivet av något helt annat än subjektivitet. Som om öns mystiska egenskaper även inverkar på själva manuset.

Precis som karaktärerna uttrycker historiens abstrakta känslolägen tar de ibland tittarens röst och uttrycker samma förundringar som tittaren har inför en karaktär eller en situation. Frågor som “vem är du?”, “vad vill du?”, “vad händer?”, uttrycks ofta av karaktärer samtidigt som tittaren ställer sig exakt dessa frågor. På så sätt dras tittaren in i serien som deltagare och inte bara åskådare och karaktärerna får närmast en post-dramatisk roll.

Det handlar från manusförfattarnas sida att hela tiden ha ett informationsövertag över tittaren. Att förekomma tittaren och låta karaktärerna uttrycka precis vad tittaren upplever samtidigt som de inte ska kunna lista ut vad som händer härnäst. Exakt samma psyklogiska övertag som manusförfattarna har gentemot tittarna på metanivån finns också i själva serien. Vissa karaktärer, t.ex. Ben, verkar ha förmågan att känna till andras dolda intentioner på ett sätt som han bara skulle kunna veta om han hade direkt kontakt med manusförfattarna. Från de mest prekära situationer kan han få information om vad som sker och manipulerande regissera de andra karaktärerna i sig personliga maktspel.

Metanivå och narrativ blandas ihop och gränsen mellan karaktärernas upplevelser och intentioner existerar på samma nivå som relationen mellan tittare och manusförfattare. Fokuseringen på ett överflöde av oberäknerlig information utan trovärdig avsändare reflekterar också i mycket den mediemiljö som tittarna befinner sig i. Ett myller av information från olika källor med otydlig avsändare reflekterar vår vardagliga mediesituation.

Precis som Lost utspelar sig på en isolerad ö med sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden är tv-serien i sig en isolerad berättelse men som har sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden. Lost är en berättelse som utspelar sig genom olika medier. Live-rollspel har används vid flera tillfällen, ledtrådar kan sökas genom telefonnummer och hemsidor för exempelvis det fiktiva flygbolaget Oceanic Airlines (ett namn som förekommer i flera filmer och serier ) och på väldigt aktiva forum och bloggar där det ryktas om att manusförfattare plockar upp spekulationer på hur serien ska utvecklas och infogar i berättelsen. Eller är det i själva verket manusförfattarna som skriver på forumet och sedan “inspireras” av sina egna förslag? Låtsas de vara vanliga tittare och påverkar därmed publikens perception av serien och leder dem på villovägar? Intressant är också användandet av medier i serien och hur de relaterar till andra historier. På youtube har det dykt upp längre versioner av de gamla filmklipp som karaktärerna i serien hittar på ön. I serien förekommer också ofta “riktiga” romaner vars titlar och innehåll kan ge ledtrådar till historien.

Verkligheten för en Lost-anhängare är sannerligen inte enkel att hantera. Vad ska man tro och tycka? Om berättelsen, om hur produceras, om all annan information som kommer från media och andra källor man normalt litar på. Vem är egentligen delaktig i att skapa Lost? Kanske är det vi själva som håller på att bli författarna. Kanske kan vi bara lite på den verklighet och den fiktion som vi producerar själva - vilka Vi nu är…

“Opinionen har svängt - fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare … piraterna har inte många vänner just nu”

Debatt om fildelning i p1 idag. Utgångspunkten var att fildelningsdebatten gjort en kräftgång den senaste tiden och backat tillbaka till utgångsläget vi hade för tre år sedan. Det stämmer om man tittar på den massmediala debatten. En titt på de debattartiklar som kommer fram numera bekräftar synnerligen detta. Samtidigt har en annan debatt, som massmedier uppenbarligen inte är mogen för, utvecklats något enormt. Men den förs i analoga och digitala sammanhang där det krävs en något mer aktiv ansträngning för att hitta till. Kanske början massmedierna plocka upp den snart då man tröttnar på att köra på tomgång. En degenererad massmedial debatt är inte så farligt och kan gärna spela ut sig själv så länge den inte sedimenteras i lagförslag, affärsmodeller och tänkande.

I programmet diskuterar Anders Ekström, Roger Wallis och Mattias Lövkvist om detta och hur man tar sig vidare. En nivå över debattartiklarna etableras. Alla sågar Renfors-utredningen (Efter att ha pratat med Renfors inför ett inslag i TV4 tror jag inte att hon själv tog den på så stort allvar). Roger Wallis menar att det är helt ointressant för honom som upphovsman att staten ska “stödja lagliga tjänster” när han får så lite betalt av försäljningen därifrån. Mindre än kreditbolaget som gör transaktionen enligt honom själv. Istället är det skivbolag och andra mellanhänder som tjänar på dessa lagförslag. Det är en bra kommentar. En sådan insatthet behövs för att debatten inte ska stanna vid det rimliga i att man “lägger en slant när man använder någons verk” utan att fundera på vidare konsekvenser av fördelning och incitament.

Wallis menar också att musikindustrin på det hela går bra. STIM gör rekordår, konsertintäkter ökar. Något som fortfarande måste påpekas. Tyvärr är hans lösning fortfarande en bredbandsskatt, som i praktiken skulle innebära att man bygger en stor skattkista som sedan allehanda upphovsrättsinnehavare kommer vilja ha en del av. Förutom godtyckligheten i fördelningen är bredbandsskatten bara ännu ett sätt att knuta kulturlivets ekonomi vid distribution och därmed minska incitament till att skapa nya musikupplevelser. I det stora hela ser vi en tydlig separation mellan det analoga och det digitala, mellan live och distribution, privat och offentligt. Antingen vill man hitta nya sätt att ta betalt för distribution av filer eller så anser man att konsertintäkter väger upp minskad skivförsäljning. Detta hör också ihop med att det ofta ska framtvingas EN lösning på hur alla som sysslar med kultur ska få betalt. Mattias Lövkvist nämner att Hybris överlever på en kombination av skivförsäljning, licenspengar från p3 och på kulturstipendiat. En ekonomisk nisch som bara fungerar för skivbolag just i deras situation med musik som är tillräckligt bred för att spelas på p3 och tillräckligt smal och värderad för att anses vara berättigad kulturstöd.

Det jag efterlyser är visionerna av hur inspelad musik och realtidsupplevelser kan sammanverka och flätas in i varandra. Fildelningsdebatten upprättar de här kraftiga gränsdragningarna samtidigt som webbapplikationer som facebook allt mer integrerar det digitala och analoga och Internet börjar existera på fler plattformar än hemdatorn. Det tar nog en tid av teoretiserade, innovation och experiment innan detta gör avtryck på fildelningsdebatten, men det gäller fortfarande att hålla gråzonerna öppna för att göra plats för detta.

I slutet av programmet frågades hur man trodde att framtidens musik skulle påverkas av detta. En mycket bra fråga. Stödjes “lagliga tjänster” tillräckligt mycket är nog svaret att musik och film kommer låta och se ut precis likadant som nu, vilket borde få vem som helst att likt Momus vända bort blicken från dem. Var kan musik och film idag hämta ny kraft om inte via ett svar på den helt nya situation som digitala medier försatt dem i?

Det kan vara värt att minnas några ord från Pirate Cinema Berlin som menar att “det intressantaste vad gäller film för tillfället inte är någon regissör, ingen skola och ingen genre, utan piratkopieringen, alltså tekniska och sociala framsteg.”

Gör om, gör rätt!

Jag kan inte motstå att kommentera några av de punkter som Anders Ekström tar upp i Sydsvenskan när han synar upphovsrättskritikernas “tunna argumentation”. I stort sätt håller jag inte med honom. Dels för att många av de punkter han tar upp missar målet och dels för att jag inte håller med honom om vad kärnfrågan är (”den om kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”).

Anders börjar med att ta upp invändningen om att det bara skulle vara upphovsrättsindustrin som är intresserade av debatten och att upphovsmännen själva inte bryr sig. Själv menar han att många artister är oroliga för fildelningen men inte vågar uttala sig om det med risk för att uppröra sina lyssnare. Och visst är det också bara företrädare för upphovsrättsindustrin som uttalar sig i den offentliga debatten, även om de ibland får kreatörer själva att skriva på.

Men är det verkligen så intressant vad artister har för åsikter om fildelning? Utvecklingen kommer inte avgöras av att artister har den ena eller den andra åsikten. Snarare av de som struntar i upphovsrätt och bara skapar på det sätt som känns naturligt för en artist på 2000-talet. Det som är intressant är ifall olika cirkulationsformer och kommunikationsteknologier, medvetet eller omedvetet, ges företräde i hur ett visst uttryck skapas, upplevs och framförs. Men för att få reda på det ska vi inte be artister prata. Ofta har de väldigt dålig koll på hur deras uttryck relaterar till yttre omständigheter (med rätta!). Istället är det upp till oss att läsa av uttrycken, se olika tendenser i dem och skapa den rätta platsen och kontexten för uttrycken att frodas i. En artist äger inte tolkningsföreträde för ett skapat uttryck och vet heller inte med nödvändighet hur det bäst upplevs, tolkas och används. Uttalanden från artister kan bara ge ledtrådar om vilken inverkan deras uttryck kan ha. Då ser jag hellre att företrädare för artister, vare sig det är IFPI eller Hybris, uttalar sig, så länge de inte försöker tala i kreatörers namn utan står för sina egna intressen och åsikter och sin egen roll i det nya medielandskapet.

Det nya medielandskapet ja. Det finns redan, där ute. Fildelning är inte något som skapats i ett laboratorium och som står inför en stundande implementering. Man kan inte diskutera fildelning så som man diskuterar genetisk modifiering, något som står inför dörren och med hjälp av lagar och institutioner kan falla under olika regleringar. Fildelningen är ett direkt resultat av miljontals sammankopplade datorer och den distribuerade gemenskap, programmering och kommunikation som följde av denna sammankoppling. Ändå genomsyras Anders hela artikel som att fildelningen är något som ligger på utredningsbordet och inte en pågående utveckling som vi måste ta hänsyn till här och nu.

Artikeln företräder en syn på social förändring där det först sker en debatt där olika möjliga framtider motiveras först att sedan, när en vinnare utsetts, implementeras i verkligheten, som är skiljd från denna debatt. Detta är Habermas teorier om den borgerliga offentligheten rakt av. Men så ser det inte ut i fildelningsdebatten idag. Vi har inte bara en debatt utan även faktiska kopieringar och kopieringshinder som sker parallellt och tätt sammanvävt med debatten i den semiotiskt-materiella väven som är vårt digitala medielandskap. Debattinlägg är direkta strategiska interventioner i kopieringen precis som att den pågående fildelningen är ett direkt inlägg i debatten. Anders påpekar också att fildelningen visar en sak; att det allmänna rättsmedvetandet inte står bakom lagen mot fildelning. Ändå menar han att detta inte ursäktar beteendet. Men så blir det i det decentraliserade system som är vår sociala omvärld. Det är så det allmänna rättsmedvetandet visar sig. En lag som inte har stöd hos allmänheten kommer inte följas. Jag vet inte i vilken utopi eller dystopi en befolkning skulle vänta en parlamentarisk förändring innan de agerar mot en lag som ingen tycker om.

Det är också bara genom föreställningen om att det är i framtiden som fildelningens effekter kommer och inte redan nu som Anders kan mena att
fildelning leder till ett musikliv av glada amatörer. Någonstans i gråzonen mellan amatör och professionell, troligen också mellan glad och dyster, har nog de flesta artister befunnit sig i när de skapat de där hyllade verken. Eller snarare våldsamt pendlande mellan de två kategorierna och sinnesstämningarna från dag till dag, månad till månad. Så långt inget nytt och inget varken fildelning eller upphovsrättsmaximalism kommer kunna göra någonting åt.

Ofrånkomligt verkar man komma in på ekonomiska argument och jämförelser när fildelning diskuteras, även om det inte alls är där kärnan finns i min mening. Stöldargumentet har upprepats till leda, men Anders variant på det ger en ny twist:
“Den som fildelar stjäl alltså inte en vara. Den som fildelar stjäl en tjänst.”

Stjäla en tjänst!? Nu blir det väldigt krångligt. Låt oss skippa metaforerna och bara tala klarspråk. Upphovsrätten är ett tidsbegränsat distributionsmonopol. Att fildela innebär att man bryter mot monopolet. Man kan motivera att upphovsrättens monopol är samhällsekonomiskt motiverat eller att det inte är det. En debatt som utgår från något annat kommer inte komma någonstans. Angående plastbiten: Varför kan IT-bolag bli så ofantligt rika så snabbt? Varför värderas de så högt på börserna? Och innebär en investering i dem samtidigt så stor risk? Anledningen är att de har så väldigt små marginalkostnader, kostnaden för att distribuera ännu ett exemplar av produkten. När det gäller CD-skivan är marginalkostnaden just priset för att skapa en enda liten plastbit och vid fildelning är den noll. Det innebär att även om det krävs arbete innan det ens finns en produkt att distribuera, så när den första investeringen väl är täckt har man väldigt stora vinster på varje exemplar. Blir det inte en succé, så får man dock räkna med att en stor investering gick förlorad. Men återigen, i ett överflöde av tillgänglighet på information innebär inte en kopiering en utebliven intäkt.

Mitt i det här stycket finns det ändå något att ta fasta på. Anders beskriver modellen innan fildelningen på följande sätt:
“Det är en bra och solidarisk modell att alla som är intresserade av musiken bidrar med några kronor var.”

Det låter ju rimligt. Vi kan försöka diskutera detta. För att göra det måste vi låtsas som att monetära transaktioner bygger på att de inblandade kommer överens om en bra modell som man sedan implementerar och att de inte har något med tvång, inhängnader, makt och historiska tillfälligheter att göra. Men låt gå. Vad skulle det då innebära att bidra med några kronor om man är intresserad av musiken. Klart är att det inte kan innebära all musik man lyssnar på. Musik är så totalnärvarande idag att den mesta man hör är inte sådan som man är intresserad av överhuvudtaget. Inte heller kan det gälla all musik man hör på internet. Så mycket musik man bara flyter förbi på youtube, myspace, mp3bloggar och fildelningsnätverk som snabbt glöms bort. Det skulle bli många kronor i slutändan och det känns heller inte så motiverat att betala bara för man råkade lyssna på en låt som man sedan inte gillade. Med utgångspunkten att det finns mer musik tillgänglig än vad man ekonomiskt kan stödja blir prioriteringen inte bara att “ge kreatörerna ersättning för sitt arbete”, utan snarare att bara ge ersättning till de kreatörer som verkligen borde gynnas ekonomiskt. En musikekonomin baser
ad på att man ersätts för nedladdningar, via skatt eller snälla konsumenter, skulle förvandlas till en enda stor jakt på flest klick utan en tanke på vad som faktiskt sker med musiken efter klicket. Det skulle knappast ta vara på de nya möjligheter som ett kommunikationsmedium, snarare än ett massmedium, ger upphov till.

Nej, intresserad måste nog i det här fallet betyda en mer långvarig relation till musiken. Kommer vi någotstans med det här argumentet utan att antingen stanna vid ett snusförnuftigt konstaterande att man ska bidra med några kronor om man är intresserad av musiken eller att rita upp någon godtycklig plats där musiken ska få betalt utan att begrunda vad för musik som gynnas av den? Troligtvis inte. Vi kommer nog ingenstans om inte “att få betalt” innebär att erbjuda något som inte går att få gratis. Och i informationsöverflödets ekonomi, innebär inte “något som inte går att få gratis” just långvariga relationer till artister och andra fans och upplevelser som går utöver det vanliga musiklyssnandet?

Nog om detta. Själv tycker jag att det här är ett bra utgångsläge. Ingen har EN bra lösning på hur upphovsmän ska kunna försörja sig i framtiden, men samtidigt vet vi att upphovsrättsindustrins åtgärder diskvalificeras eftersom de bygger på en felaktig föreställning av kulturekonomin. En
bra grogrund för innovation, experiment, konceptutveckling och gråzoner. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att Internet kom, men vi befinner oss faktiskt i en tid där den största kommunikativa decentraliseringen sker samtidigt som kontroll över informationsflöden stiger upp som den viktigaste strategiska och ekonomiska tillgången. It’s not business as usual!

På årets Sime-gala höll Alexander Bard ett tal där han menade att vi nu var trötta på allt överflödigt amatörinnehåll på nätet och var sugna på “talangdrivet innehåll”. På ett seminarium för svt.se som jag deltog i strax efter togs det fasta på detta och det ansågs att talangdrivet innehåll var exakt vad svt.se höll på med och att de därmed var helt rätt. Visst håller jag med om att vi ställs inför ett problem med överflödig information, men att för den skull kalla på talangfulla individer att rädda oss vill jag inte skriva under på.

Argumentet bygger på två teorier som varit framträdande de senaste åren. Den första är teorin om “fat middles”. I “long tail”/fildelnings-ekonomin finns det två aktörer som klarar sig bra. Den ena är megastora producenter som överlever genom att ta stora marknadsandelar genom massiv marknadsföring och genom sina stora resurser kunna monetarisera utebliven distributionsinkomst med massa andra varor och tjänster runt omkring. De andra som klarar sig bra är amatörerna som drivs helt av “amore”, entusiasm och billig produktionskostnad. Det lager som däremot tunnas ut är “fat middles”, professionella, halvstora företag och producenter, underförstått är det här kvaliteten, talangen, kontinuiteten och det mest fria skapandet finns. De är inte bundna av resursbrist men heller inte av strikta kommersiella krav på att tilltala den bredaste massan. Detta är de talangdrivna, till skillnad mot de pengadrivna och de entusiasmdrivna. Detta är “vad vi vill ha” men som försvinner i ekonomin idag. Problemet kallas “The Death Valley Problem”.

En annan teoretiker som talat sig varm för talang är Richard Florida med sina teorier om den kreativa klassen och de kreativa städer som lockar denna klass. En välbekant teori som bygger på att dagens ekonomi drivs av kreativa yrken, allt från konst och musik till forskning och reklam, där kreativa individer skapar immateriellt mervärde. Talangdrivet innehåll alltså. Att locka dessa kreativa individer till sin stad föder ekonomisk tillväxt.

Vad som sker i är att Florida återinför “The Author” på en generell kreativ nivå, vare sig det rör sig om kontnärer eller ingenjörer. Alexander Bard återinför också författaren i online-innehållet. Vad missförståndet består i kan vi hitta hos Foucault, som inte intresserade sig för författaren som individ, utan av författarfunktionen. Författarfunktionen fungerar som samlande och meningsskapande och må saknas i dagens informationsflöde. Den sätter texten i sammanhang och skapar kontinuitet. Men funktionen ska inte likaställas med författaren själv. Foucault föreställer sig en framtida författarfunktion som inte bygger på individer utan ett mer utspritt system för att hantera författarfunktionen.

Sociologen Adam Arvidssons kritik av Richard Florida kan också placeras in i detta. Han har studerat kreativa industrier i bland annat Köpenhamn och menar att det inte är talangfulla, kreativa individer som skapar mervärdet, utan kreativa industrier vars uppgift är att administrera och organisera ett socialt och utspritt skapande.

Smart mobs summerar hans argument:
[...] “talent” is not what is valuable. This is a flaw, and problem in the theories of people such as Richard Florida, who believe that the presence of creative people will spur economic growth and activity. Adam Arvidsson instead argues that it is the creation of creative industries which package, brand and sell content, that spur economic growth.

Reaktionen på ett överflöd av kulturellt innehåll behöver inte vara att gå tillbaka till författaren och tänka att fler talangfulla individer är lösningen, utan att organisera, administrera, sammanlänka, aggregera, filtrera och kontextualisera den samlade utspridda kreativiteten. Uppgiften för svt.se blir då heller inte att jaga talangfulla individer och låta dem göra program som vanligt (man är dessutom orolig för att dessa program piratkopieras) utan skapa ett nytt berättande och en ny produktion som involverar hela den utspridda kreativiteten som utgör deras publik samtidigt som den organiseras av deras egna journlister, programmerare och medarbetare. Den talang som ska eftersökas är inte kreativa “authors” utan kreativa administratörer.

Det är också viktigt att inte ersätta illusionen om författaren med illusionen om den decentraliserade kreativiteten. Open source, p2p-produktion, decentraliserad beräkningskapacitet. Detta måste handskas med på en pragmatisk och icke-moralisk nivå. Funktioner och verktyg, snarare än epoker och ideologier. Den enda anledningen att decentralisering för tillfället är att föredra på så många plan är att de senaste hundra åren har sett en oerhört centralisering som behöver balanseras. Men om det redan har gått så långt på en del områden, exempelvis inom musiken, att decentraliseringen regerar, då är det dags att börja tänka funktionellt igen och släppa ryggradsreaktionen.

Decentralisering handlar heller inte om att koppla ihop massa människor och automatiskt få meningsfullt skapande destillerat ifrån den, utan att aktivt bygga miljöer och sammanhang som ger mening åt skapande och får skapande att växa. Något som kräver kombinationer av kontroll och frihet, öppenhet och slutenhet, decentralisering och centralisering.

Vi kan illustrera problematiken geometriskt.

Long tail. Megastora producenter klarar sig och små, nischade producenter klarar sig. Det så kallade “Death Valley Problem” infinner sig.

I den massmediabaserade modellen (här symboliserad av ett rakt, rött streck) fanns det ett fält av producenter som saknas i den långa svansen, “The Fat Middles”, här gråmarkerade.

Vi har tidigare talat om ett skifte där 68-generationens kulturkritik har ersatts av ett hacker-tänkande som genom innovation och ingrepp förändrar systemet inifrån. Detta skifte har förklarats med att nya teknologier har använts som modell för tänkandet. Den klassiska kulturkritiken bygger på ett motor-tänkande (och massmedietänkande) medan det nya tänkandet bygger på modeller från datornätverken.

Den kris för den klassiska kulturkritiken vi ser idag är bara slutet på ett uppbrott som började långt tidigare, enligt Kittler med skriftmonopolets separation i visuella, akustiska och textbaserade flöden. Litteraturkritiken, med litteraturen själv, lever idag som odöd i ett oändligt slut.

Litteraturkritiken har sedan skriftmonopolets fall tappat sin ursprungliga funktion och tvingas därför ömsa teoretiskt skinn flera gånger. Feminism, postkolonialism, konsumtionskritik osv. har tjänat som nya teoretiska skepnader för samma kritiska tänkande, som än idag fortsätter i våra skriftliga medier och gränssnitt.

Inte minst i Sverige, som i mycket följt USA i mottagandet av moderna teorier, har denna kritik haft en extra stark ställning. Här har t.ex. en sådan som Foucault helt infogats i denna kritik, medan han i Tyskland (med Kittlers hjälp) fått ett helt annat mottagande, samma sak med Derrida.

Från förordet till Kittlers Discourse Networks:

“Rather than breaking new ground, the hermeneutic turn on the 1960’s appears from Kittler’s perspective to be a restabilization, a defensive shield that protects the inherited discourse network against social and cultural mutations threatening to render hermeneutics obsolete.”
/David Wellbery. Foreword to Friedrich Kittler, Discourse Networks, 1800/1900 S. xi

Istället för att vi idag ersatt text-fokuseringen men något annat kan man säga att vår uppfattning om text som förändrats. Vad text är, hur vi läser den och hur den kan manipuleras.

Språket underkastas ett helt nytt medium med en oöverträffad hastighet och manipulerbarhet. Språket blir både data i, och instruktioner till, ett datorprogram, samt ett av många gränssnitt med vilket man kan få information om den universella beräkningsmaskinens uträkningar och som sådant påverkas våra tankar av det nya skrivdonet.

Varifrån kommer den här viljan att använda teknikens koncept som modell? Enligt Heidegger är teknikens väsen inte de tekniska objekten i sig utan på det sättet de avslöjar verkligheten. Om de mekaniska maskinen avtäckte verkligheten som resurs, där den mänskliga kroppen blir en energiresurs är det nu vår kommunikation som blir teknologisk.

Jag föreställer mig att kommunikationen i ett klimat av det här slaget blir lika matematisk som programmeringsspråken. Vilket öppnar för å ena sidan isolering i kolumner och rader, fragmentering i mikro-nischer, och å andra sidan multiplicering och andra logiska operationer för att koppla samman information och kommunikation.

Språket blir kvantifierbart och instrumentellt - bara till för att ge effekter och resultat, tillföra något, förmedla något. Ingen separation mellan uttryck och idé, vad som uttrycks tolkas bokstavligen. Det finns ingen möjlighet att erbjuda något men förvänta sig att erbjudandet inte ska godtas, alltså ingen etik.

Språket exekveras likt ett datorprogram, det framförs utan fördröjning. Vid första punkt av icke-förståelse avbryts läsningen och nästa text påbörjas. Inte heller den fördröjning som möjliggör tolkning finns kvar i det snabba medielandskapet. Idag har man inte tid att tolka information, bara sortera. Texter blir post-hermeneutiska och binära. Antingen förstås de direkt eller så skippas det. Likt ett datorprogram som avbryter läsningen vid varje svårighet.

Vad som återstår då för att få en kontinuitet är ett slags objekt-orienterat språk. Hypertextens länkande språk som återanvänder texter och refererar utåt. Sätter små, separata utsagor i kontexter. En text som aldrig är innesluten i sig själv. Ett språk kommenterar och återinför texter i ett distribuerat språkspel.

Men ändå återstår det en sista hermeneutik, en sista litteraturvetenskap där tolkningen vänds mot sig själv och tolkar sin egen omöjlighet. Friedrich Kittler utnämner sig till den siste litteraturvetaren och avslöjar tolkningens mediateknologiska bakgrund och dess omöjlighet att överleva som annat än levande död i det nuvarande nedskrivningssystemet.

Den nya kritiken etablerar inte en diskurs från vilken den utgår utan skapar snarare ett kopplingsschema för sammanfogande och isärplockande av diskurser och system. Inte i syfte att vederlägga strukturer utan att genom själva belysandet av dem öppna nya möjligheter. En kulturkritik kan skapas som inte bygger på en universell måttstock utan som fokuserar på HUR det tillgängliggörs. Varför tillgängliggjordes detta och inte något annat, och varför på detta sätt? En kritik som fattas utifrån och tolkar nedskrivningssystemet som ett historiskt begränsat fenomen istället för att inifrån försöka uttolka en mening.

Detta är sådant som den traditionella tolkningen inte kan komma åt eftersom den bara arbetar med det utsagda och inte utsägandet självt eller det inte-ännu-sagda.