blay

Eftersom jag ändå nämnde Jane Bennets Vibrant Matter i förra inlägget vill jag passa på att nämna att det komemr ske en läsgrupp bland ett flertal bloggar av den boken. Den har redan blåst upp några småstormar bland engelskspråkiga filosofibloggar. Gissningsvis kommer ooo-lägret att tycka om den men dissa den som alldeles för flödesinriktad. Jag citerar schemat här:

May 23-29
Host blog: Philosophy in a Time of Error (Peter Gratton)
Under discussion: Preface & Chapter 1, “The Force of Things” (and overview/interview).

May 30-June 5
Host blog: Critical Animal (James Stanescu)
Under discussion: Under discussion: Chapters 2 and 3, “The Agency of Assemblages” and “Edible Matter.”

June 6-12
Host blog: Naught Thought (Ben Woodard)
Under discussion: Chapters 4 and 5, “A Life of Matter” and “Neither Vitalism nor Mechanism.”

June 13-19
Host blog: An und für sich (Anthony Paul Smith)
Under discussion: Chapters 6 and 7, “Stem Cells and the Culture of Life” and “Political Ecologies”

June 20-26
Host blog: Immanence (Adrian Ivakhiv)
Under discussion: Chapter 8, “Vitality and Self-interest,” and the book as a whole (final overview).

Detta inlägg hakar i en pågående debatt om ontologi som kan följas t.ex. här hos intensifier, även om vad jag skriver här och ett ontologiskt resonemang inte med nödvändighet bör likställas. Här tänkte jag istället prata om musik. Jag tänker ofta i musik när jag filosoferar på ett abstrakt plan. Det tillåter mig att ha någon slags hållhake på den abstrakt diskussion samtidigt som konkreta exempel inte tillkommer som förvirrar mer än de hjälper. Precis som filosofin kan man också ha musik “i huvudet” utan att för den sakens skull kunna få ner den som ljud eller språk på ett oproblematiskt sätt.

Ontologiduskissionen har i korta ordalag handlat om hur man kan se på objekt. Kan man tala om att världen består av särskilda objekt som integrerar med varandra genom olika former av stimuli eller är världen snarare bestående av ett sammanhängande flöde men med olika intensitet, tröghet och koncentration i vissa punkter?

Nåja, till det musikaliska. Inspirationen till det här inlägget kommer från en intervju med Burial som kan läsas här. Intervjun är läsvärd i sin helhet men det jag vill koncentrera mig på här är när Burial talar om sin metod för musikskapande. Det visar sig att han inte använder ett sequencerprogram, alltså ett program som baseras på att ljud eller noter placeras på en matris med musikaliskt relevant upplösning. Tänk en matris som är 3×16 rutor stor och att du har tre trumljud som vart och ett placeras på några av 16 16-delar i en takt.

I varje fall, Burial använder sig inte av detta utan klipper och klistrar direkt med ljudvågor i en enda ljudfil. Det får dels konsekvensen att han sätter ut rytmer på ställen där det låter bra, snarare än helt i takt. Det kan höras på Broken Home:

Den andra konsekvensen är att det inte går att ändra i låten efter filen har sparats. Ljuden går inte att särskilja som objekt. Jämför detta med att platta till lagren i photoshop.

I intervjun talas det om att mycket musik, och här är det brittisk klubbmusik som menas, har fått ett slags tomrum mellan ljuden på grund av den här objektsorienterade musikprogrammeringen. En konsekvens av objektsinriktade musikprogram, t.ex. Ableton Live, är att dels varje ljud existerar fritt från de andra och inte inverkar på varandra, dels att ljudet kan skiljas från sina effekter, t.ex. sitt eko. Detta går naturligtvis att trixa sig förbi genom att routa ljuden på olika sätt, men gränssnittet inbjuder till, och får ofta som konsekvens, ett musikskapande som består av skiljda ljud. Jag känner att det är samma problem här som med mashup-kultur överhuvudtaget. Att det är skiljda objekt som kombineras, men aldrig smälter samman och muterar/modulerar varandra. Typisk exempel är ju den hypade Girl Talk som faktiskt suger:

Jag har tidigare skrivit en uppsats om detta med den fyndiga titeln “The sound of war in the noise of music”. Finns att ladda ner här.

I korthet går argumentet i den ut på att tidig elektronmusik använde utrustning som inte var tillverkad för musik, exempelvis magnetbandspelaren som var en militär teknologi. Detta gjorde att varje musikaliskhet som kom ut ur dem var en utsträckning av det ursprungliga användningsområdet. Ett hack helt enkelt. Detta gav en obestämdhet till musiken. Här, tidig musique concrete, pedagogiskt förklarat:

Vad som sedan händer här elektronmusiken populariseras är att vi får standardiserade gränssnitt som jobbar med objekt. Dessa underlättar ljudskapandet, men installerar samtidigt diskreta steg i musikskapandet. Synthezisern är det givna exemplet. vi får saker som tangenter med diskreta steg mellan tonhöjder och funktionsseparering i ljudgenereringen; oscillator, filter, envelope, noisegenerator osv.  Vissa syntar utvecklas för att kunna skapa feedbackloopar mellan dessa funktioner, t.ex. Korg MS-20, men vanligtvis har vi en linjär mekanism från oscillator till utgång.

Slutet av uppsatsen går sedan in på datorgränssnitten. Här finns ju teoretiskt möjligheten till att åstadkomma precis vilka ljud som helst, men överflödet av valmöjligheter samt svårigheten att förstå hur ljudet matematiskt skall konstrueras leder till datorgränssnitt som reproducerar analogsyntarnas funktionsseparering.

En kritik av objektsorienterat musikskapande betyder inte nödvändigtvis att ett utslätande, orytmiskt ambientsound skulle vara att föredra, utan att rytmer kan skapas genom skillnader i intensiteter, snarare än skiljda ljud, att ljuden kan stiga upp ur en sammansmältning, ett gemensamt flöde, och låna karaktärer av detta samtidigt som de skapar skillnad. Detta är vad Burial menar att han försöker åstadkomma, men jag tycker att albumet FFT POP av Mokira visar detta tydligare. Här låten Hässleholm

Denna typ av musik gör att udden av en viss direkthet ersätts av en glidande rörelse som förnimmer om något men skapar distans och vaghet till det, som om det vore ett minne. Denna stil, som ibland benämns som “hauntology” har ofta beskrivit Burials förhållande till den brittiska klubbscenen. Snarare än att vara musik för klubben är det musik som låter som minnet av klubbnatten när du sitter på nattbussen hem. Begreppet hauntology kommer ursprungligen från Derrida och handlar om den spöklika närvaron hos något som varken existerar eller icke-existerar, eller snarare både existerar och icke-existerar. Vi skulle kunna kalla det ett kvasiobjekt. För att det ska få en existens eller en icke-existens krävs det ett skapande av det ena eller det andra tillståndet. Antingen utslätande i brus eller skapande av objekt. Själva kvasiobjektet i hauntology är dock inte bestämt i sig. Ja, det är någon slags kvantgrej på gång här. Derrida syftade på att kommunismen hemsökte Europa efter sovjetunionens fall, men jag tror vi kan tänka samma begrepp i andra sammanhang. Ett kvasiobjekt söker ett hem, men får det inte utan att någon ger det till det. På samma sätt söker ljuden hos Burial och Mokira en självständig existens men når aldrig riktigt fram.

Detta är en relä till kvasidiskussionen som jag nämnde här. Det har talats om att ta diskussionen till whiteboard och face-to-face, men jag kunde inte hålla mig och har här ritat upp två kvaisobjekt i relation till varandra. Förstoring:

Jag ser direkt händerna som reses i protest. “Detta är ju containertänk, Magnus!”. Men lugn bara, vi återkommer till det. Det första vi kan notera är att ritningen är fraktal. Det är två cirklar dragna, men på gränserna till det är det mindre objekt, på deras gränser ännu mindre osv in i en tänkt oändlighet. Jag fick denna idé när jag läst om boundary objects, vilket innebär objekt som befinner sig i två objekt samtidigt, både innanför och utanför. Det är det här som gör att objekt måste betraktas som kvasiobjekt. Det finns inga relationer/processer som med säkerhet kan sägas vara inne i objektet och andra som är utanför objektet.

Menmenmen, nu kommer protesthänderna upp igen! “På ritningen finns det visserligen en oskarp gräns av boundary objects men samtidigt har du ju ritat upp några slags processer som vi definitivt kan säga befinner sig inne i objektet!” Detta är dock bara en effekt av att det är en 2-dimensionell ritning av vad som egentligen är n-dimensionellt. Om vi börjar med att sträcka ut objekten till tre dimensioner så kan vi ju närma oss objektet ovanifrån och i så fall ligger de processer som i den 2-dimensionella representation ligger inuti, helt plötsligt på utsidan. Ok, nu är vi i tre dimensioner och ser ovanstående ritning som ett slags suddigt klot med fraktala gränser mellan sig självt och det andra klotet.

Efter detta är det enkelt att utvidga återigen till flera dimensioner till varje punkt i kvasiobjektet är på utsidan. Detta går inte att representera i tre dimensioner utan om vi vill tänka det bildligt måste vi tänka ett tredimensionellt objekt som hela tiden viks. Här är en film som visar hur vi kan tänka flerdimensionella objekt i tre dimensioner:

Då landar vi slutligen i ett slags blackboxande. Att i varje specifik relation mellan två kvasiobjekt som vi undersöker så måste vi vika dem med en viss utsida ytterst som om de vore ett specifik objekt. I varje given relation kan vi tänka objekt som om det fanns en insida, en hinna där kontakten sker och en utsida.

Har skrivit flera blogginläggs mängd text i kommentarerna på det här inlägget hos Intensifier:

http://christopherkullenberg.se/?p=1389

Diskussionen föregås kommentarer hos Copyriot:

http://copyriot.se/2010/02/22/for-kvasiradikalismen/

Och i en padda:

http://piratepad.net/ontologi

Eftersom Karl Palmås har problem med kommenteringsfunktionen på sin blogg får jag svara med ett eget inlägg här. Läs alltså först 99 our 68: Lazzaratos Puissances de l’invention och betrakta detta som en kommentar.

Jag har lämnat liknande kommentarer tidigare om Tardes begreppsapparat som i sitt uttryck ter sig lite klumpig och daterad ibland, men som lätt kan hackas samtidigt som filosofin hålls intakt. Exempelvis citerar Palmås:

Tarde vände på den debatt som utvecklades i slutet av artonhundratalet kring begreppet samarbete, och beskrev samhället som en kollektiv hjärna, vars synapser utgörs av individers enskilda hjärnor.

Jag ser främst två problem med den här meningen som också återkommer i andra delar av Tardes begreppsapparat, t.ex. “imitative rays”.

1) Fokus på hjärna. En av Tardes stora poänger är att han betonar samarbetet, kunskapen och andra “lätta”, föränderliga delar av ekonomin. Dock är likställandet med kunskap och samarbete som en hjärna en aning naivt. Det verkar som att Lazzarato följer detta väl mycket när han talar om att den kollektiva hjärnan sammankopplas av associativa begär.För Lazzarato är detta ett sätt att peka mot ett överskridande av kapitalismen, och det kan ju verka muntert, men samtidigt är ju den immateriella produktionen helt beroende på en infrastruktur som i dagsläget inte känns helt stabil. Samarbete är (bara) inte utbyte av information, sker inte bara mellan hjärnor, utan är även samarbete mellan och (re-)lokalisering av kroppar, genom medlingen av icke-mänskliga objekt. Latour är ju såklart den som tydligast visat att kunskapsproduktion också förutsätter ett laboratorium med all dess apparatur.

2)  Fokus på helhet. Att samhället är EN hjärna fördunklar mer än det ger klarhet. Är varje nation en hjärna, eller finns det en enda global hjärna? Är inte vissa delar av “samhället” i det närmaste helt frikopplade från varandra? Kanske är “hjärna” i det här sammanhanget en allt för rigid helhet. Vi kan nöja oss med att beskriva samhället som synapser i blivande-hjärna. Synapser som kopplar samman sig i nätverk och uppnår tillfälliga hjärn-liknande tillstånd (som under intensivt pad-skrivande, eller musicerande).

När Tarde måste tweakas på det här sättet för att funka undrar jag hur stabil han är att bygga på egentligen. Det är kul att upptäcka en bastardlinje inom sociologin så tidigt som Tarde verkade, men har inte hittat vad det går att göra med honom som inte täcks av t.ex. Deluxe & Atari. En grundläggande bastard-tolkning av Tarde, monografin som Deleuze aldrig skrev, skulle kanske vara något…

Jag borde blogga mer om design av flera anledningar. Inte minst händer det en hel del inom fältet. Senaste tiden har jag ägnat en hel del tid åt att komma ikapp utvecklingarna. Vissa kan spåras borta på klangbotens tumblr, men annat kräver lite längre uppmärksamhet. Något jag inte har fått chansen att läsa är Ramia Mazé:s avhandling “Occupying Time” men abstracten lovar gott.

Utgångspunkten är att nya utmaningar och möjligheter ställs på designen då (digital) teknologi genomsyrar allt större del av vardagslivet. Samtida  designdiskurs tar sig “bortom objektet” och istället designar för processer och upplevelser. Det digitala objektet drar sig tillbaka och integreras i välkända material och vardagliga objekt vilket gör att digital utveckling kan konvergera med andra material och omgivningar, vilket i sin tur åberopar en återvändning till ett mer traditionellt designtänk.

Så, för att hänvisa till titeln: design handlar mer och mer om att formge det som tar plats – och ockuperar tid – i relationen till objekt. Angeläget för design bör då vara objektets tidsliga form, vilket kräver ett tänkande som tänker bortom ett objekts funktion eller perfekta form.

Tre skalor introduceras. Design handlar oftast om mellannivån som är användande. Därifrån skalas det ner till material som behandlar grundläggande rumslig och tidslig komposition och skalas upp till förändring som undersöker långsiktiga effekter i stor skala.

*Lägger i läslistan*

Graham Harman är amerikansk filosof verksam vid universitetet i Kairo som är en del av filosofi- och bloggnätverket som går under namnet speculative realism eller object-oriented philosophy. Han skrev sin avhandling om Heideggers syn på teknologi i “Tool-being” och driver en mycket sympatisk blogg. Det här inlägget behandlar en artikel om Heidegger som han skrev tidigare i år som heter “Technology, Objects and Things in Heidegger” och summerar hans tidigare Heidegger-reflektioner som också ligger till grund för de aktuella betraktelserna av Latour. Om man vill brygga Heidegger och Latour kan därför Graham Harman vara en bra mediator.

Heideggers analyser som är aktuella här är dels den tidiga reflektionen om verktyg och den senare reflektionen om teknologi, mest känt från “Varat och tiden” (som just nu avhandlas borta hos intensifier) respektive “Teknologins väsen”. Man skulle kunna se det som att han började med enkla verktyg som hammaren och slutade med avancerade vattenkraftverk, men så enkelt är det inte eftersom ingen av Heideggers analyser handlar om specifika sorts entiteter. Snarare är det ontologin som är intressant.

Nu ska det här inlägget inte vara en generell introduktion till Heidegger, men låt oss gå igenom de två analyserna lite snabbt så fokuserar vi på Grahams kommentarer och relationen till Latour lite senare.

//

Okej. Heideggers mentor var Husserl som sysslade med fenomenologi vilket innebar att man studerade fenomen som de uppträder för människan, inte fenomenen i sig. När vi hör en explosion, hör vi en explosion, inte ljudvågor som träffar trumhinnan som skickar signaler till hjärnan. Så må ske, en fenomenologen intresserar sig för fenomenet så som det uppträder för oss, vilket alltid är mer än summan av en uppsättning mätbara kvalitéer.

Detta bryter Heidegger med eftersom han menar att det mest förekommande sättet vi relaterar till ting är inte genom att ha dem i medvetandet som fenomen utan genom att ta dem för givet, existerande i en bakgrund. Om vi har ett ting i medvetandet innebär det samtidigt att världen av ting som samtidigt är närvarande drar sig tillbaka och sjunker in i  bakgrunden. Så länge hammaren fungerar så finns den inte ens i hantverkarens medvetande utan uppenbarar sig först när den går sönder, är för tung eller på annat sätt avbryts. Hammaren som sjunker in i bakgrunden är zuhanden/ready-to-hand och den närvarande icke-fungerande hammaren är zuhanden/present-at-hand

Graham menar att uttolkare av Heidegger misstar present-at-hand och ready-to-hand på två sätt. För det första att tro att present-at-hand till skillnad mot ready-to-hand innebär att objektet är oberoende av människan. Men i själva verket är det tvärtom. Objekt som är present-at-hand är närvarande i vårt medvetande (och därför fjärran) medan objekt som är ready-to-hand är frånvarande och därför närmare. Det andra sättet att misförstå är att se ready-to-hand som objekt osm är helt relationella. Men ready-to-hand är inte helt relationell menar Harman, eftersom  verktyg också bryts ned. Hammaren kan sluta fungera. Det menar han innebär att de måste ha något slags överflöd som inte uttrycks i den relationella positionen, för hur skulle de annars kunna gå sönder. Detta skulle innebära att hammaren förutom en hamringsfunktion också innehåller en potentiell gå-sönder-funktion som ibland realiseras. Men Latour, och Deleuze för den delen, skulle istället mena att avbrytnings-funktionen var en virtualitet som inte finns INNE i hammaren utan som aktualiserades genom en viss sammansättning av tryck, motstånd och hållbarhet. Hammaren sätts i nya relationer till nya krafter och går därför av. En entitet är därför aldrig mer än vad man kan utläsa av den i en viss situation men det är möjligt att sätta den i andra relationer som då skapar nya förmågor. För Harman dock så får vi alltid bara tillgång till vissa av en entitets kvalitéer men att det alltid finns ett överflöd. Frågan är då var gränserna för en entitets potential går. Med tillräckligt mycket energi går det väl ändå att förvandla vad som helst till vad som helst? Det är bara en fråga om tröghet egentligen. Att vissa entiteter lånar sig bättre till vissa relationer.

Vi kan skymta kritiken mot Latour som Graham presenterar i sin bok Prince of Networks och direkt till Latour på numera klassiskt seminarium från LSE. Det handlar om tings överflöd i varje situation. Harmans läsning av Latour är att Latour reducerar entiteters existens till deras nuvarande relationer i ett aktörsnätverk. Entiteter är bara den skillnad de gör. Det menar Graham skulle innebära att så fort minsta lilla förändring sker hos en enitet så blir det en annan entitet. Att världen består av snapshots utan relation. Graham menar istället att varje entitet innehåller ett överflöd av kvalitetér som aldrig visas på en gång i en viss relation. Man kan aldrig få tillgång till alla kvalitéer hos ett objekt utan vissa drar sig undan. Jag menar att Latour löser detta på ett klurigt och sociologiskt sätt, nämligen genom att säga att vi visst kan säga att en entitet är samma entitet i två onlika situationer, men att det kräver en tredje aktör – filosofen, sociologen eller aktörer som benämner dem som samma. Detta verkar dock inte tillfredställa Graham och hans ontologiska perspektiv.

Ifall denna skillnad är en skillnad i perspektiv och vilken nivå analysen läggs på eller om det finns en analytisk skillnad här är jag inte säker på. Men det klingar onekligen annorlunda att säga att en människa alltid är mer än vad som framkommer i en viss relation (och därför har ett större värde än vad som tillskrivs denne) eller att en människa aldrig är mer än de nuvarande manifestationerna av sig, men genom att ingå i nya relationer kan bli annat (hur värdesätts detta i så fall?).

//

Teknologi då. Teknologi reducerar världen till mätbara, ytliga fenomen. Husserl kritiserade vetenskapen för att försöka nå för långt, till världen oberoende av människan. Heidegger menar att vetenskapen inte går tillräckligt långt utan reducerar allt till det närvarande och mätbara. Teknologin ställer allting till förfogande. Fysiska avstånd reduceras av flygmaskiner, information blir omedelbar med kommunikationsteknologi, det tidigare mystiska växandet hos plantor blottläggs av stop-motion. Men Heidegger låter sig inte imponerad. Avsaknad av distans ger inte närhet, säger han. Närhet består inte i en liten kvantitet avstånd utan har snarare att göra med närhet eller distans i fråga om berördhet(?). Berördhet är dock inte samma sak som att ha i medvetandet. Det är också presence-at-hand. Att vi medvetet tänker på något, kanske även känner medlidande. Detta är inte verklig närhet enligt Heidegger. Den uppstår bara först när vi verkligen engagerar oss i tinget. Verklig närhet kräver distans, menar Heidegger. Verklig närhet uppnås inte av att något är närvarande fysiskt eller mentalt utan att det sjunker in i bakgrunden.

Heidegger såg en fara i hur tekniken gjorde att inget längre var på avstånd i den här bemärkelsen. das Abstandlose, allting på en alltid närvarande yta. Det handlar alltså inte om att det blir bättre ju närmare människan kommer tingen.

Här kan vi jämföra med vad Latour skriver i We Have Never Been Modern. Det finns en modern uppfattning av vetenskapen som skapar objektiv distans, men en icke-modern vetenskap som snarare skapar närhet och engagemang. Den som skapar matters-of-concern snarare än matters-of-fact. Så Heidegger har rätt i att det finns en vetenskap som minskar fysiska avstånd i tid och rum men som skiljer oss från tingen, men en annan som för in tingen i mitten av det mänskliga Tinget och låter dem tala. Närheten upptäcks först vid en viss distans, ett visst låta-vara. Inte det direkt frmbringandet av världen som resurs. ‘Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch’ [‘Men där faran råder, där växer / också det som räddar’], som Heidegger citerar Hölderlin.

Från boken The Parasite av Michel Serres kommer ett avsnitt om kvasi-objekten. Serres frågar sig vad det innebär att leva tillsammans, vad som skapar gemenskapen. Är gemenskapen; en grupp, klass och liknande, ett eget vara eller ett kluster av relationer. Det visar sig vara just detta kvasi-objekt, som på en gång är vara och relation, precis som parasiten.

Kvasi-objektet är också ett kvasi-subjekt. Det som markerar ett subjekt som utan kvasi-objektet inte längre skulle vara subjekt. Serres tar exemplet bollsport (del av de gamla sporterna enligt Deleuze) där bollen fungerar som kvasi-objekt. Bollen är inte kroppens objekt utan kroppen är bollens subjekt. Den skicklige spelaren rör sig runt bollen, det är inte bollen som rör sig runt kroppen. Bollen är ett kvasi-subjekt i cirkulation och spelarna är reläer. Den som har bollen blir till subjekt, blir vittnet.  Gemenskapen skapas av kvasi-objektets cirkulation, ju mer intensiv, desto mer vävs gemenskapen samman, desto mer existens får kvasi-objektet. Den skapar relationerna i ett aktörs-nätverk. Bollen väver samman kollektivet, alla som deltar exponeras.

“Vi” skapas av cirkulerandet av kvasi-objektet som skapar “Jag”. Att ge upp “Jag” till andra är vad som bildar “Vi”. Cirkulerandet av både ett vara och en relation. Att skjuta? Det är att ge upp jaget till ödet, till slumpen, till gud.

Vi:et är inte summan av Jag:en utan något nytt som skapas av arv, eftergifter, tillbakadraganden och resigneringar av Jag:et. Ett vi är inte att ge upp “Jag” utan att cirkulera det, att ett jag ger upp Jaget till förmån för andras Jag. Visst skrivande innebär att ge upp jaget och överlåta det till andra genom att ge ut en text till andras granskning och kommentering. Annat skrivande vägrar att ge upp jaget och fortsätter att tala. Att cirkulera är något annat än att dela som innebär en helhet som alla tar del av samtidigt. En kopiering är närmare en cirkulering än en delning. Den intensifierar närvaro, inte samsas om den.

Kvasi-objektets cirkulation skapar något mer än bara ett emergent fenomen som uppstår mellan utbyte av enskilda eniteter. Förutom detta så cirkulerar den emergenta enheten inom sig själv som ett föreställande kvasi-objekt. Helheten existerar också som en av de delarna som bygger upp helheten genom kvasi-objektet. Det är så att säga fraktalt.

Kvasi-objektet är dock en joker. Den är egentligen ingenting, även om den måste ha en specifik existens i en viss situation för att fungera som ett sådant (bollen måste vara rund). Men alla kvasi-objekt kan i stort sett byggas av vad som helst. Så gemenskapen kan skapas och förstöras av i det närmaste vad som helst. En ring, en knapp, ett ting, en bit, en signal, luft med ett omslutande skinn.

Kvasi-objekten. Dessa spöklika fenomen som är både relation och vara. De som försvinner, men bara nästan, genom vilkas relationer gemenskaper hålls samman. Relationen mellan människor och människor, mellan människor och objekt, de relationer mellan människor som objekt möjliggör och de relationer mellan objekt som människorna skapar.

Vad har vi här då? Jo, en överblick över Science and Technology Studies (STS) och hur det har utvecklats i Storbritannien sedan 1960-talet efter en artikel av John Law. Det här är en liten disciplin som har fått stort inflytande och varit väldigt produktiv de senaste tjugo-trettio åren. Om den har karaktäriserats av något är det en mängd förgreningar och problematisering av sin egen disciplin och dess riktning, så detta är John Laws version. Jag ska ändå följa den en bit på vägen och kommentera. Mer insatta läsare får gärna påpeka historiska felaktigheter. (Artikeln är On Sociology and STS, hittar den inte online…)

I en bred bemärkelse kan STS sägas vara en sub-disciplin till sociologi, men John Law vill instället kontrastera det mot sociologin. Inte på grund av objektet för undersökningen; teknologins utveckling och ägande har varit central för sociologi influerad av Marx eller Weber och från och med Merton har vetenskapen varit ett sociologiskt studieobjekt. Sociologin har också alltid varit upptagen med sin status som vetenskap och sin relation till “de hårda vetenskaperna”. Law vill snarare separera STS och sociologi på grund av metod och antaganden och menar att de bara delvis överlappar varandra.

STS kan säger uppstå på grund av den tätare sammanflätningen av vetenskap och samhälle under andra världskriget, inte minst manhattanprojektet och vetenskapsbaserad industri som biomedicin, militärteknologi, agrikultur och IT. Detta skapade ett behov av att på ett mycket närmare sätt förstå relationen vetenskap/samhälle. Law nämner speciellt C.P. Snow:s föreläsningar om “två kulturer”, att vetenskapens blindhet inför sin påverkan på samhället matchades av samhällsvetenskapernas vetenskapliga analfabetism. Som en direkt konsekvens av detta startas avdelningar för vetenskapsstudier i Sussex, Manchester och Edinburgh. De här avdelningarna tog sig sedan olika uttryck. Det kunde röra sig om studier av innovation eller studiet av politiska beslut kring vetenskap, men mest inflytelserik blev dels en kritik av vetenskap som ideologi från ett marxistiskt håll och dels ett utforskande av hur vetenskap bedrevs i praktiken, en slags vetenskapsantropologi. Den fortsatta historien om Storbritanniens STS-historia från 1968 till 1980 handlar till stor del om interaktionen mellan den marxistinfluerade kritiken å ena sidan och vetenskapsantropologin å andra sidan.

Tidig STS av båda typerna lånade mycket från vetenskapsfilosofin, inte minst Kuhn, som tillät dem att (1) studera vetenskapen som en form av kultur, alltså ett mobiliserande av resurser för att göra världen begriplig, (2) att uppmärksamma de praktiska sidorna av vetenskap och (3) att bygga det på fallstudier. Studiet av vetenskap kunde inte ske på ett abstrakt, ahistoriskt plan utan var tvunget att studeras inbäddat i sina speciella omständigheter som gav upphov till en speciell typ av rationalitet. Med hjälp av Kuhn kunde man nu skapa vad som tidigare inte hade varit tänkbart – en sociologi om vetenskaplig kunskap.

//
Det här skapade dock ett visst problematiskt förhållande till vetenskapens sanningsanspråk. Latour skriver i “Re-assembling the social” hur detta var första gången en samhällsvetenskaplig disciplin intresserade sig för ett område som har högre sanningsanspråk än dem själva och därför krävde en omvärdering både av teorier, metoder och STS egen status som vetenskap.

Till en början löstes problemet genom att helt enkelt studera den vetenskapliga kunskapsproduktionen utan att ge kommentarer på validiteten i det vetenskapliga  resultatet i sig, även om mycket handlade om vilka sociala intressen som styrde vetenskapsproduktionen.   Kunskap kunde användas för att legitimera makt, men inget uttalades om kunskapen i sig.

Kretsen kring journalen Radical Science Journal (RSJ) ville dock utvidga kritiken och visa på hur vetenskaplig kunskap i sig förvreds av samhälleliga intressen. De hamnade istället med andra problem på halsen; om vetenskap, inklusive samhällsvetenskap, inte garanterar sanning, vad kan vara basen för en politisk och analytisk kritik av ideologi. Hur undviker man relativism? Typisk “sign of the times” i en era där epistemologiska fundament drogs bort under fötterna inom en mängd områden.
(Latours kritik av detta i re-assembling)

//
Detta var vetenskap som kultur. Vetenskap som praktik var det andra man tog från Kuhn. Tidigare hade vetenskapen setts som en uppsättning formella lagar och teorier, men här sattes vetenskapens laboratoriepraktik och förkroppsligade kunskap som dess grund. Lagar och teorier är viktiga, men de är en del av en bredare, levande, konfliktfylld praktik som tillsammans utgör det vi kallar vetenskap. Vetenskapen är förkroppsligad, kreativ och materiell. Detta leder bland annat till Latours slutsats att vetenskap bara är giltig i laboratorier. Ska giltigheten transporteras måste platsen den ska till också konfigureras som ett laboratorium (med de instrument, verktyg och kunskaper det innebär). Det finns ingen abstrakt natur utanför laboratoriet som skulle vara vetenskapens ultimata referent. Världen är ett utökat laboratorium där rätt förhållanden måste upprättas för att kunskapen ska vara giltig.

//
Den tredje aspekten från Kuhn var fallstudien. Det här är en metod som STS har föredragit genom hela sin historia. Man presenterar inga enkelt sammanfattade teorier som kan appliceras på område efter område utan kunskapsproduktionen är alltid inbäddad i STS-forskarens praktik. Något annat sätt att presentera kunskap vore egentligen märkligt med tanke på de teoretiska utgångspunkterna om att kunskap inte kan skiljas från sin materiella inbäddning (som inte alls är teorier man utgår ifrån utan som uppstår i studien…). STS kan därför beskrivas som en viss typ av sensibilitet eller ett visst förhållande till metod och kunskap snarare än en uppsättning teoretiska konklusioner. STS-forskaren tänker _genom_ sitt material.

Det här har lett till en skepsis inför sociologins “grand narratives” (Nätverkssamhället, risksamhället), men man ska inte missta det för en slags mikrosociologi. Med Latour kan man snarare säga att materialet och de aktörer tillsammans med vilka forskaren gör världen begriplig alla skalar upp och skalar ner hela tiden och Latour menar att forskaren bör “follow the actors”. STS-forskare brukar också undvika att separera teori/data, något som sociologin annars har en tendens att göra. Viss data leder till en teoretisk slutsats, eller att en viss teori kan appliceras på en annan data. Teori och data konstrueras tillsammans och återverkar på varandra. Det här är också en konsekvens av att STS undersöker ett område där allting givetvis redan är teoretiserat. Vilket enligt Latour gäller hela samhället idag (i vad en sociolog skulle kalla den reflexiva moderniteten…). Hursomhelst skapar detta en viss frustration hos läsaren.

//
Vad har hänt sedan 1980 då? Fallstudien fortsätter med blir under 80-talet mer samtida än historisk och mer teknisk, större fokus på de faktiska teknologier som används. Även fokus på nya ämnen dyker upp. Framförallt teknologi istället för vetenskap. Exempelvis Thomas P. Hughes som studerade Edison. Vetenskap, teknologi, ekonomi, juridik och politik ingår i samma sammansättning när de elektriska nätverken växer fram. Tyngdpunkten ligger på den relationella logiken mellan dessa system, de får sin karaktär och möjliggörs enbart genom sin relation till varandra och ingen tjänar som ursprunglig drivkraft. Den här studien tjänar också som exempel på att de nya teoretiska insikterna hos STS uppkommer i fallstudien. Hughes menar nämligen att Edison var en ny typ av entreprenör som själv såg världen i de här systemtermerna och inte skiljde mellan de olika domänerna. Studieobjekten skapar alltså de teoretiska förutsättningarna för studien av denne själv.

I en sådan här studie kan heller inte “sociala faktorer” användas som en förklaring, något som är vanligt att göra inom sociologin. Alla områden är delaktiga i utvecklingen och påverkas av sin relation till varandra. Då finns det inga sociala förklaringsfaktorer som skulle ligga utanför den här situationen, opåverkade av den och kunna ge en förklaring. Det sociala måste förklaras, inte tjäna som förklaring, som Latour påpekar. För att återknyta till skepsisen inför ‘grand narratives’ så är det man vänder sig mot att de här teorierna används som strukturer som redan skulle vara på plats när en utveckling sker snarare än att vara en integrerad del av dem. Det betyder inte att STS drar sig för att bygga storartade teoretiska konstruktioner.

Under 80-talet uppstår också det märkliga fenomen som kallas ‘actor-network theory’ (ANT) som spårar hur nätverk av relationer framträder mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer (inklusive forskaren) i interaktion med varandra. Eller mer korrekt är att säga att alla aktörer också är nätverk. Det är alltså något av en oxymoron. Ett nätverk bildas av aktörer som i sig är nätverk av aktörer som är nätverk av aktörer osv osv. Tänker ni på nätverk som punkter med sträck emellan har ni alltså fel bild i huvudet.

Om Hughes Edisonstudie studerade hur sociala områden (vetenskap, politik, juridik) uppstod i relation till varandra vill aktörsnätverksteorin också befolka den här bilden med icke-mänskliga objekt som teknologi, fakta, atomer, naturen, kosmos och allt möjligt som kan tänkas forma och formas av nätverket av relationer. Världen görs helt platt och inga distinktioner tillåts från början utan konstrueras genom studien. Aktörsnätverksteorin kan närmast ses som en metafysik (Vilket också görs av Graham Harman i hans nyutgivna bok om Latour: “Prince of Networks”. Nedladdningsbar här). Man kan också sätta det i relation till längre utvecklingar kring att förstå naturen, det sociala och det tekniska relationellt. ANT är kollisionen mellan post-humanistisk och post-strukturell sensibilitet och den materiellt och fallstudie-baserade STS-traditionen.

//
Så vad har vi att jobba med nu? John Law nämner tre ledmotiv som tjänar som näringsrika källor inom STS nu: (1) Performativitet, (2) Multiplicitet, (3) Ontopolitik.

(1) Performativitet
Tidig STS talade ofta om social konstruktion av vetenskap. För det första ska man inte beblanda detta med den allmänna uppfattningen om att socialt konstruerat betyder en fiktion, en mental projektion eller liknande. Ett hus kan sägas vara en social konstruktion i den här bemärkelsen; det är något som skapas genom ett nätverk av relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Men begreppet social konstruktion har tynat bort inom STS. Dels på grund av att det sociala inte används som förklaringskategori som jag tog upp innan, och dels på grund av att termen konstruktion också har eroderat. Bilden av en byggnadsplats där människor, objekt och kunskaper ingår relationer är korrekt, men begreppet anses antyda att när något väl är konstruerat så står det på egen hand utan att kräva massa underhåll. Istället tänker man sig en kontinuerlig process som hela tiden måste fås att framträda, återskapas, ombesörjas, ageras och uträttas (Jämför inlägget om  Johannesburg). STS gillar generellt arbete och ogillar fusk. Man får inte låtsas att saker och ting står för sig själv eller kan transporteras hur som helt utan arbetet som krävs för att upprätthålla, transportera och översätta. Det här ska inte blandas ihop med Goffmans teori som roller. Goffmans teori är dels humanistisk, endast människor agerar roller, och dels bygger på att det redan finns en scen (frontstage, backstage) där rollerna utspelas.

(2) Multiplicitet
Även här lånar STS från större intellektuella tendenser; den samhällsvetenskapliga tendensen att erodera grundläggande kategorier samtidigt som man återskapar en kritik i denna världs av situerade och lokala materialiteter och diskurser. Ok, så vi har en verklighet skapad relationer mellan nätverk av människor, kunskaper, objekt och praktiker som hela tiden ageras och upprätthålls. Det innebär att om vi förändrar relationerna mellan de här aktörsnätverken så förändrar vi världen. Simpelt! Problemet från vilken position man kan få fotfäste nog att knuffa ett aktörsnätverk i en annan riktning. Foucault talade om detta. Varje epistem, som han kallade de kunskapsmateriella system vi befinner oss i, sätter villkoren för vilket möjlighetsfält vi har. Sen menar Foucault att det finns heterotopiska utrymmen bortom epistemets gränser. Var finns detta heterotopier? Här kan man läsa Foucault på olika sätt, men någonannanstans är ett rätt bra svar – utanför epistemet vi befinner oss i. Annemarie Mol menar däremot att STS inte håller med. Istället finns heterotopierna överallt.

Här kommer vi på sätt och vis tillbaka till skepsisen mot ‘grand narratives’. STS gillar arbete som sagt. Därför är man skeptisk till ett episteme som skulle gälla generellt för en epok. Man skulle tveka inför att påstå att vi ‘lever under kapitalismen’(Världen är ju platt!) eller i informationseran eller liknande. Alla dessa eror och samhällssystem får finna sig i att trängas i världen med helt andra praktiker och relationer. Om de gäller i en viss situation måste det arbete till för att visa vilket arbete som utfördes för att de skulle gälla just där. Det finns ingen default-inställning. Ofta vill STS också visa att de system vi på avstånd ansåg som väldigt stabila vid en närmare (fall-)studie framstår som tillfälliga, illa koordinerade, godtyckliga och rostiga. Detta skiljer sig mot tidigare STS-studier som undersökte hur stabilitet uppstod. Idag handlar det ofta om hur bräcklig den lilla stabilitet som finns egentligen är och vilket enormt arbete som krävs för att den ska upprätthållas.

(3) Ontopolitik

Den post-humana performativiteten innebär att multipliciteten också gäller ontologin. Det skiljer sig från många sociologiska teorier som menar att det finns en multiplicitet av perspektiv men att de ändå betraktar samma verklighet. STS skiljer dock inte människans betraktande från en oberoende värld. Ett annat perspektiv är helt enkelt en annan konfiguration av världen. De två skapar varandra. Ett perspektiv är inte en mental föreställning utan ett sätt att organisera sin relation till världen och därmed också ett sätt att omorganisera världen i sig.

Detta tillsammans med att heterotopierna finns här och nu öppnar för nya strategier kring politik och intervention. Det är här ontopolitiken kommer in. Politik handlar här inte om att kritisera system utifrån utan om instabiliteten och de multipla verkligheterna som existerar inom varje konfiguration. Man kan t.ex. hacka EU-lagen, göra egna statliga utredningar, konfigurera om flöden inom musikindustrin, bygga nätverk eller göra interventioner inom sjukvården, vilket är exemplet John Law nämner. Att ställa sig utanför och kritisera är enligt STS en genväg, fusk och byggt på lathet och dessutom en överskattning av stabiliteten hos makt. STS gillar arbete!

//
Vi har alltså sett hur STS egen utveckling har följt deras metod för fallstudier. Utvecklingen av disciplinen har inte resonerats fram i en fåtölj utan framträtt genom de prövningar man gått igenom och att undersökningsobjektet genom fallstudien har tillåtits protestera mot etablerade föreställningar. Detta är Latours definition av objektivitet; att objekten tillåts protestera (is allowed to object) och inte påförs förklaringar hämtade utifrån. Genom att just studera vetenskap som har ett hårdare sanningsanspråk kunde inte samhällsvetarna påföra sina egna teorier hur som helst. Detta fungerade som ett stålbad som gav STS en välutvecklad sensibilitet när man sedan utvidgade sig till andra områden och som nu även fått konsekvenser för ontologin och dess relation till politik.

//
Det kan vara värt att avsluta som John Law gör med en reflektion över vad metod innebär för STS och vad det har för implikationer för samhällsvetenskapens plats. STS gör som bekant ingen skillnad på verksamheten som studeras och deras egen verksamhet; båda sysslar med mer eller mindre rutinmässiga praktiker som representerar och skapar verkligheten. Vetenskapen skapar verkligheter som passar sina metoder. Ska världen mätas måste den också göras mätbar. Se till exempel Christopher Kullenbergs arbete om de svenska samhällsvetenskapernas roll i att både mäta och forma Sverige i efterkrigstiden. Det här ska inte tolkas som att vetenskaperna är något slags lurendrejeri som hur som helst kan presentera och omforma världen, utan att varje vetenskap och sitt studieobjekt är ett dubbelt infångande och måste studeras på fallstudiebasis.

Om vi då förstår samhällsvetenskap (och annan vetenskap) som verktyg för att göra verklighet så kan vi undra om verklighetsteknikerna är subtila och nyanserade nog för samtiden eller snarare reflekterar och återskapar dåtida verkligheter. Vi kan också undra om det är så att samhällsvetenskapens metoder håller jämna steg med en allt mer teknologisk, snabb och reflekterande informationsbaserad verklighet hos studieobjekt som organisationer, företag och stater. Vi kan ytterligare undra, om nu samhällsvetenskaperna producerar verklighet, ifall vi är för upptagna med metodernas formella ”hygien” och ägnar oss för lite åt att förstå hur de redan nu och potentiellt griper in i skeenden utanför samhällsvetenskapen. Om samhällsvetenskaperna också producerar verklighet och därför inte är neutrala bör vi slutligen undra hur relationen ser ut mellan dem och de olika delarna av staten och näringslivet som sponsrar den.

Jag avslutar med att citera Law:s avslutning:

[T]here is a theory of domination hiding here, a sensibility to inequality that we have not yet quite managed to articulate. This is that domination is often not a system effect, the consequence of a coherent order. Rather it is a result of non-coherence. Of elements of structuring, ordering, that only partially hang together. Of relations of subordination that are relatively invulnerable precisely because they are not tightly connected. Invulnerable because when one is undone the others are not pulled down with it.
How to think this well? How to interfere in the non-coherent structures of domination? For me this is the great challenge for sociology in the 21st century. I have no answers. But of this I am certain. Research methods that describe and try to enact coherence by imagining domination as a structured whole count as part of the problem rather than as part of the solution.

23:02:17 @   klangboten | !addtarget take-over on facebok-event function
23:02:46 @   klangboten | .make self-contained objectnetworks
23:03:42 @   klangboten | an objectnetwork is an object containing information
and a social network
3:04:12 @   klangboten | it could be information about an event, but just as
well information about a project to be done
23:04:40 @   klangboten | this can roll around the net like a snowball and
gather people objects and information
23:04:57 @   klangboten | like that game…hmmm…
23:05:34 @   klangboten | beutiful katamari!
23:05:37 @   klangboten | that’s it
23:06:23 @   klangboten | http://www.youtube.com/watch?v=r2-5oM5bE4I