blay.se

Nu finns föreläsningen jag höll i onsdags uppe på horitzo.tv, kryddad med massa grafik som de verkar ha en förkärlek för här. Texten kommer upp här inom kort. Presentationen behandlade mycket kring relationen mellan digitala arkiv och realtidsupplevelser, både i fråga om kulturellt meningsskapande i specifika situationer och den övergripande diskursen om city branding och kreativa industrier.

Förutom det lokala gänget kring konstgalleriet La Capella har jag hängt med tidigare gäster i form av tre amerikaner som gör Alive in Bagdad (som jag fått in på 0xdb-arkivering) och två kenyaner. Den ena, Julius Mwelu, har ett projekt som går ut på att han ger kameror och videoutrustning till kidsen i Nairobis slum och ber dem dokumentera sin vardag. Dels för att kunna berätta historier om situationen där, men också för att kidsen själva ska lära sig se på sin omgivning med nya ögon. Mycket interessant hur själva inskriptionsprocessen (teknologisk eller diskursiv) skapar nya perceptioner. Tänker direkt på Kittlers essä “Glömma” om tekniker för minneshantering vid läsning och givetvis Deleuzes Cinema-böcker. Julius väldigt starka film från en demonstration mot den riggade valprocessen i Kenya som fångar hur militären börjar skjuta med automatvapen rakt in i folkmassan finns också på horitzo.tv

Idag är det en direktsänd diskussion med ett antal olika grupper från området som genom olika perspektiv - videoarkiv, performance, mjukvara, m.m. - behandlar frågan om intellektuell egendom. Kan bli mycket spännande. Som försmak kommer lite flyers från en kampanj mot spanska motsvarigheten till STIM (fast omfattande fler områden än musik)- SGAE - från den sköna gruppen EXGAE.

Är du fortfarande med? Hoppa av!

ladda ner och multiplicera

multiplicera och dividera

Det här är nätet:
Ladda ner, väx och multiplicera

Sista inlägget om SPLAB handlar om sista dagens föreläsningar. Två föreläsningar blev till anmärkningar.

Torsdagen började med Ezio Manzini - italiensk designer som hade föreläsning om social innovation. Han ställde sig frågan vad som görs med tekniken när den blivit idislad (digested). Hur används den när den blivit så integrerad att man inte längre ser det som tekniska lösningar utan sociala lösningar? Överhuvudtaget intog han, möjligtvis omedvetet, idén om samhället som en kropp (en cyborg?), teknologi som något som måste in i samhället och smältas, inkorporeras (och väl där inte kan plockas bort utan att slita med delar av samhällskroppen). Idag menade han att den digitala kommunikationsteknologin visserligen har idislats in i samhällskroppen men ännu inte funnit de sociala problem den har potential att “bota”. In kommer social innovation och framförallt designerns roll i detta. Ezio tog exempel från samboende till bilpooler på hur social inovation, genom att distribuera beräkningskapaciteten, ser till att resurser utnyttjas effektivare, både för ekonomins och miljöns skull. Social innovation är ännu ett ord som laddas med positiv betydelse, men är det inte bara ett annat namn för biopolitik?

Ett problem som Ezio tog upp var hur alla dessa små exempel på social innovation kan skalas upp och få större samhällig betydelse. Han såg skalningen som något vilket bara sker eftersom goda idéer enkelt kan spridas genom kommunikationsteknologi. Kan små processer (prototyper) skalas upp så enkelt? Det känns problematiskt att identifiera ett myller av små, marginella processer och sen bara tänka att de ska spridas för att förändra en större del av samhället. Det här är en linjär skalning i ett linjärt, extensivt system - som om vi hade att göra med massa - man lägget bara till mer och mer och så växer massan. Men i ett icke-linjärt, intensivt system finns det vissa kritiska punkter där systemet förändras snabbt - kokpunkter. Finns inte liknande för social innovation? Under SPLAB togs det upp massa exempel på att ny teknologi kan skapa nya sätt att organisera mikrostäder och mikrokulturer, men vad som saknas är teorier om vad som händer när de hettas upp tillräckligt för att nå en kokpunkt. Delvis för att det ännu saknas exempel där dessa kokpunkter har nåtts (Kanske är fildelning en av de få exemplen på detta). Kokpunkten kan delvis bestå i att man når en punkt där en tydlig konflikt med en traditionell makt uppstår. Eller så kan den uppstå där komplexiteten blir så stor att man behöver filter/kuratorer och filter/kuratorer av filtrerna/kuratorerna. Vad för hierarkier skapas då? Vad måste till för att självorganiseringen ska nå den graden av komplexitet. En ny typ av makt ligger hos de som filtrerar komplexiteten inte de som hanterar resurserna.

Social innovation är enligt Ezio en delikat process som kan dödas både med för lite eller för mycket stöd. Det var skönt att höra vilken betydelse Ezio la vid vad han kallade “heroes”, de enskilda aktiva som ofta bär upp en kollaborativt projekt, vare sig det handlar om social innovation, fri mjukvara eller kulturföreningar. Annars tenderar beskrivningar av nätverksbaserade projekt närmast mystifieras när de ses som helt distribuerade, närmast av-individualiserade som sker av sig självt bara rätt förutsättningar finns. Intressant då att enzi betonar att i nästan varje projekt med social innovation kan man titta en “hjälte” som projektet står och faller med.  Det är så klart riskabelt att stå och falla med enskilda individer. Utbrändheten hos ideellt arbetande personer är ett välkänt fenomen. Vad vi bör fokusera på här är inte så mycket hur man kan göra projekt mindre beroende av dessa hubbar och mer distribuerade, den här centraliseringen behövs för rätt överblick, utan hur deras engagemang, nätverk, kunskap och position kan överföras till andra när de inte orkar eller kan hålla på längre. Går den i graven med dem?

Tillåt mig en jämförelse med bittorrentvärlden. Idag har Pirate Bay blivit den dominerande trackern. Inte bara är de själva stora utan flera andra torrent-siter använder sig av pirate bays tracker. Denna centralisering är tråkig och gör nätverket mindre stabilt, men kanske samtidigt är oundviklig. Frågan är till vilken grad Pirate Bays resurser är överförbara i händelse av att de skulle försvinna. Det skulle skapas ett vakuum och frågan är vad som krävs för att det vakuumet skulle fyllas så smidigt som möjligt. Materiella resurser, kunskap, sociala nätverk, nya individer skulle behöva ta deras plats. Kanske innebär varje sådan övergång en nyformulering av communityt. Detta har till exempel skett inom Creative Commons när Lawrence Lessig har stigit ner och Jo Ito tagit över. Kanske är upprätthållandet av våra decentraliserade nätverk, communitys och projekt så knutna till individuella prestationer att en position inte kan övertas av en annan individ utan att det krävs stora omstruktureringar, nyformulering av vad communityt är och aktivering av nya sociala nätverk.

En fråga kom från publiken som vände sig mot Ezios beskrivning av att mer och mer av samhällslivet tenderar eller har möjlighet att utspela sig genom nätverksbaserad social innovation. Finns det inte en motsatt trend där allt fler betalar för att få just sådana tjänster som Ezio beskriver utförda av andra - s.k. hushållsnära tjänster. Att engagera sig i social innovation tar tid i anspråk och allt mer av den tiden effektiviseras.

Ulrich Meyer-Höllings var en annan intressant föreläsare under torsdagen. Tidigare “business anthropologist” numera helt enkelt “management consultant”. Han jobbar med att använda sig av de kreativa industrierna för att skapa ekonomisk vinning för städer och regioner samt konsultar företag om innovation. Han började med att beskriva sina erfarenheter av tysk företagskultur. Där sker allt inom firman, innovationen ska ske i interna laboratorium och det tyska företaget anser inte att något skapande som sker utanför firman spelar någon roll. Vissa industrier i Sverige har nog också detta tyska tänk även om Sveriges inflytelserika webb-sektor håller på att byta ut den företagskulturen mot en mer öppen och porös firma.

Ulrich tror på den öppna företagsmodellen. Inte minst för att i det långa loppet kommer erfarenhet och relationer vara det enda sättet för ett företag att utmärka sig bland andra. till slut kommer alla kunna erbjuda samma teknologi och tjänster, framförallt om den baseras på information. Därför ser han inget incitament till att hålla information och teknologi hemlig och instängd. Det är snarare genom att öppna upp sig och sin teknologi för extern kunskap som man kan få bättre plattformar att bygga dessa relationer på.

När Ulrich jobbar med city branding handlar det inte om att locka turister utan locka till sig produktion. Man lockar till sig företag genom att erbjuda kunskapsresurser. Att ha utvecklat en lokal kreativ industri med egen särprägel är det som kan få dit företag som ytterligare kan stärka de kreativa industrierna och den lokala ekonomin. Men detta bygger på att företagen förlitar sig på extern innovation och kreativitet - därför Ulrich har haft mindre framgångar i Tyskland. När det gäller att locka till sig produktionen räcker det inte med att skapa en bra image, till skillnad mot turism som baseras på affektiva beslut. Istället gäller det att samarbeta konkret med företag om vilka behov de har. Han identifierade några punkter för hur man bättre lyckas med detta.

mass-market > key accounts
- Försök inte locka till dig alla utan arbeta med vissa viktiga aktörer som just din stad kan locka till sig och som skulle kunna bidra just till din lokala ekonomi.

push > pull
- Istället för att skicka ut information och profilera sig - bjud in de ni vill locka till er och samtala med just dem om vad de behöver.

finalised > open-ended (stories)
- Hitta inte på en färdig identitet som klistras på staden utan sätt igång en process.

brochures > events
- Representera inte vad staden står för - iscensätt det.

selling > development
- Sälj inte en färdig produkt - bjud in till deltagande i utvecklingen av den

Det här inlägget kommer behandla diskussionen som skedde vid SPLAB efter presentationen av texten i förra inlägget. En till stora delar bra diskussion som pågick i två timmar och inkluderade politiker, kulturellt aktiva, föreningsmänniskor och andra som drev projekt kring kreativa industrier. Blandade svenska, danska och italienska deltagare.

Utgångspunkten för SPLAB som helhet var alltså ansatsen att icke-institutionaliserad kultur och produktion blir allt viktigare för samhällsutvecklingen och ny kommunikation ger möjligheter att organisera den på nya sätt. Dels gäller det eftersom värden som community, upplevelser och mening vilket blir viktigare i dagens ekonomi men som är svårt att organisera i traditionella företagsformer, dels att även mat- och energiproduktion blir allt sämre tillhandahållet av det institutionaliserade samhället i takt med att befolkningsökningar ger ökad komplexitet och resurser måste utnyttjas effektivare. Hur kan den här spontana, självorganiserade produktionen stödjas utan att göra den stel och institutionaliserad? Tidigare försök att skapa en kreativ stad genom riktade initiativ har snarare lett till att man driver ut den ursprungliga kreativa energin. I Malmö är frågan om kreativitet fortfarande en öppen fråga. Går det att göra det annorlunda här?

Begreppet spontankultur lämnades odefinierat i diskussionen och kunde delvis användas som ren effekt. Det fick deltagarna att diskutera kring något som är svårt att sammanfatta med givna begrepp. Lite kul att vi svenskar trodde att det var ett danskt begrepp och att de trodde det var ett vedertaget svenskt begrepp. Vissa problem med begreppet finns dock. Det fanns en tendens till att behandla spontankultur och självorganisering som något automatiskt positivt. Ingen nämnde till exempel fotbollshuliganism som en slags spontankultur. Dessutom tenderade många att värdera all form av spontankultur lika mycket. Ju fler som spontanar desto bättre. Att projektets undersökning visade att över 70% av Malmös invånare ägnar sig åt någon slags spontankultur kanske inte säger så mycket. Det saknades i varje fall hos flera deltagare en mekanism för att skilja viss spontankultur som har större inverkan på stadens utveckling från annan. Inte helelr sitter jag inne på någon sådan. Charlotte från Miljöpartiet som var diskussionens enda politiker såg spontankulturens främsta meriter inte i vilka effekter den har i sig utan genom att få möjlighet till att ägna sig åt spontankultur vid sidan av arbetet skapades goda medborgare, så att säga tränade i demokratiskt och kreativt agerande. För vissa new age-influerade deltagare var spontankulturen en utopisk väg till harmoniska och balanserade människor som verkade i samförstånd.

Ändå var utgångspunkten för SPLAB både mer konkret och att ta spontankulturen på större allvar än som fostrande fritidssysselsättning. Adam Arvidsson, som var en av arrangörerna, menade att den globala kapitalismen får det allt svårare att organisera den nödvändiga produktionen av mat, energi och information. Det spontana organiserandet blir då nyckeln till framtidens ekonomi. Det innebär att spontan organisering inte så mycket är moraliskt överlägsen andra former än vad den är överlägsen i beräkningskapacitet. Komplexiteten i behoven kan inte beräknas av traditionella strukturer, både de mest avancerade immateriella behoven och de mest basala behoven av mat och energi. Ändå bör man inte se den spontana organiseringen som ett slags nytt produktionssätt utan snarare något som ingriper i och muterar redan existerande institutioner.

Vad gör då att vissa städer lyckas skapa kreativa miljöer och andra inte - trots att samma förutsättningar verkar finnas? Arvidsson menade i diskussionen att vissa städer lyckas skapa en densitet av spontankultur. Malmö gör det, Berlin gör det. En tillräckligt stor kritisk massa inom områden som möjliggör stor interaktion. Kommunikation ansikte-mot-ansikte är fortfarande viktigt. Den är ett sätt att skapa förtroende, de stärka länkar som håller ihop nätverken. Att träffa någon fysiskt är också ett sätt att processa mycket och svårkvantifierbar information om en person på en gång vilket gör att man snabbt kan avgöra om den här personen är någon man klickar med och kan tänka sig samarbeta med i framtiden. Inte minst är avslappnade sociala situationer viktiga för den typen av bedömmande - klubbar, fester, luncher osv. Hit får man också räkna vissa lokalt baserade webbtjänster med Jaiku som ett av de främsta exemplen. Städerna har också materiella förutsättningar för den här densiteten som billiga levnadsförhållanden och rätt rörlighet antingen genom kollektivtrafik eller små områden. Ibland verkar det även kunna räcka med vissa hubbar, exempelvis hur Londons klubbliv verkar kunna lyfta visa musikstilar bara genom vad som samlas runt en klubb. Som jag nämnde i min presentation är också de här hubbarna väldigt viktiga för att föra samman aktörer från olika områden och därmed skapa ny dynamik till nätverket.

Flera gånger nuddade diskussionen vid att efterfråga något man skulle kunna likna vid IT-industrins inkubatorverksamhet. Dels något som kan erbjuda kunskap, exempelvis om hur man söker kulturstöd, etablerar en affärsplan, marknadsför sig osv. Dels som kuratorer eller filter som söker upp lovande projekt från myllret av spontankultur och exponerar dem. Inkubatorn skulle kunna skapa en kontinuitet, ett namn och ett förtroende som fungerar som ingång till spontankulturen inom ett visst område. Genom inkubatorn skulle projekt antingen kunna bli självorganiserande genom kontakterna de fått eller gå vidare till att bli kulturellt lönsamma eller mottagare av kulturstöd. Inkubatorn skulle möjliggöra för projekt att visa att de kan leverera innan andra satsar pengar på dem, visa att de spontant kan vara drivande och har ett bra team som funkar. Detta påminner mycket om webben där man först drar igång ett webbprojekt och får stöd av riskkapitalister först efter verksamheten är igång.

Vilka former de här inkubatorerna skulle ta rådde det dock delade meningar om. diskussionen tenderade till att fokusera på traditionellt kulturstöd vilket innebar att det främst var statliga resurser som skulle användas för att skapa inkubatorerna och målet med verksamheten var att få en bättre fördelning av kulturstöd. Men det kanske är intressantare att se hur dels självorganisering och dels kommersiella aktörer allt mer tar över rollen som kulturstödjare som staten tidigare hade när det gäller den nätverkskultur som inte passar i kulturstödets mallar. Det höjdes ett varnande finger i diskussionen om att se spontankulturen som något som bara kunde få eller inte få stöd av olika slag. Istället efterlystes fler idéer om mer långt gående partnerskap, antingen med offentligheten eller med kommersiella aktörer. Att kulturen inte är något som i slutändan är en kostnad och i behov av mecenater utan något som är produktivt och har något att bidra med i ett partnerskap.

Bo Nordström från kulturförvaltningen menade att det fanns en typisk svensk skepsis mot mellanled, de som själva inte är kulturellt aktiva men en del av kulturens infrastruktur, men att hela diskussionen kreatsade kring att just dessa kulturella administratörer eller hubbar vad var som behövdes. Skepsisen mot mellanled beror troligen på att de tidigare kontrollerade begränsade resurser och därför fungerade som gatekeepers, typexemplet är skivbolagen som genom sin position kunde utnyttja artister. Men mellanleden idag kontrollerar inga begränsade resurser utan har bara sitt förtroende som resurs och jobbar som kuratorer, agenter, filter och förmedlare, snarare än gatekeepers. Nya mellanled kommer säkerligen komma, inte som kontrollerar begränsade resurser men som kan komma med en resursinjektion som den självorganiserande kulturen inte klarar att generera på egen hand. Möjligheten finns att avstå för den som inte gillar det, men frestelsen kan vara stor. I informationsflödets ålder lovar de nya “mellanleden” (termen fungerar inte då de inte står emellan) kulturella aktörer möjligheten att nå ovanför informationsbruset och den osäkra arbetssituationen.

Låt mig berätta om när jag för några dagar sedan startade upp Soulseek för att ladda ner ett album av Tujiko Noriko. Efter att ha hittat albumet öppnade jag upp alla delade filer som fanns hos användaren som hade hennes album och laddade ner alla album som fanns i utdelningskatalogen av artister med japanska namn jag inte kände till. Tio album blev det. 7 av dessa 10 öppnade upp helt nya, fantastiska musikaliska världar för mig. Sju slumpvis utvalda album med namnet som enda kriterium för urvalet. Otroligt bara det!

Ändå var det trist att bara ha sju album med anonyma japanska namn. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna ta relationen till musiken vidare. Jag skulle kunna kolla upp information om artisterna. Se vilka se har samarbetat med och därmed länka mig vidare till andra artister. Jag skulle upptäcka helt nya musikscener och labels, nya platser, områden och städer där den scenen utspelar sig som jag skulle vilja åka till, klubbar, konserter och festivaler att gå på. Nya gemenskaper att ingå i. Nya stilar att anamma. Kanske skulle jag vilja börja göra liknande musik själv och köpa musikutrustning, börjar lära mig programvara, dela med mig med andra, surfa runt på ytterligare communities, upptäcka nya scener. Från en slumpvis utvald startpunkt kan jag skapa mig ett helt musikuniversum. Och sådana startpunkter finns det ett överflöd av. Den stora frågan blir ju då, vilken startpunkt väljer jag att hänge mig åt och vilka vägar tar jag därifrån?

Frågan om hur artisterna jag lyssnar på ska kunna leva på sin musik har redan besvarats i stycket ovanför. Från att ha laddat ner några låtar har jag upptäckt, rest, gått på klubb, blivit full, gått på konserter och festivaler, använt webbtjänster, köpt prylar, connectat med märken o.s.v. Varför valde jag just de här platserna, händelserna, tjänsterna och märkena? Jo, för musiken ledde mig dit. Musiken var länkad till dem. I alla deras intressen ligger att se till att musikern kan leva på sin musik och för andra ligger det i sin tur i deras intressen att stödja annan musik eller stödja den här musiken ännu mer för att leda mig på andra vägar.

Ok, nu vet vi hur musiken får betalt, då kommer en till fråga. Lider min numera fördjupade relation till den här musiken av denna ekonomiska relation mellan musiken och de andra? Fanns det en autentisk relation tidigare? Likt författaren som blev fri från staten i och med tryckpressen. Där relationen var mellan upphovsmannen och en publik utan inblandning av andra kommersiella aktörer (utom mellanhänderna). I varje fall inte en symbolisk inblandning - en inblandning av deras symboler och betydelser.

Allt handlar om trovärdighet, gör det inte? Alla inblandade parter förlorar på att fel aktör förknippas med fel musik. Lyssnaren känner sig lurad, artisten tappar respekt och den stödjande aktören ser bara dum ut. Men var går gränsen? Är det upp till reklamindustrin att hitta den hårfina gränsen där ändå ett sken av trovärdighet kvarstår trots att någon köpt till sig den? Kommer någon musik- eller konstscen kunna mogna tillräckligt för sig själv innan den måste luftas i buzz-världen? Vilka strategier kommer uppstå för att undvika att bli betald på det här sättet?

Vi uppfinner en affärsmodell bara för att kunna ta det som en tydligt signalement för något att undvika om någon använder sig av den annat än på ett mycket subtilt sätt. Vi behöver inte se det som antingen/eller, men undersöka villkoren för den här inblandingen.

Och låt oss öka vår finkänslighet. I överflödets tidsålder har vi ingen anledning till oro för att vi väljer bort så många att det till slut uppstår en brist.

“Opinionen har svängt - fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare … piraterna har inte många vänner just nu”

Debatt om fildelning i p1 idag. Utgångspunkten var att fildelningsdebatten gjort en kräftgång den senaste tiden och backat tillbaka till utgångsläget vi hade för tre år sedan. Det stämmer om man tittar på den massmediala debatten. En titt på de debattartiklar som kommer fram numera bekräftar synnerligen detta. Samtidigt har en annan debatt, som massmedier uppenbarligen inte är mogen för, utvecklats något enormt. Men den förs i analoga och digitala sammanhang där det krävs en något mer aktiv ansträngning för att hitta till. Kanske början massmedierna plocka upp den snart då man tröttnar på att köra på tomgång. En degenererad massmedial debatt är inte så farligt och kan gärna spela ut sig själv så länge den inte sedimenteras i lagförslag, affärsmodeller och tänkande.

I programmet diskuterar Anders Ekström, Roger Wallis och Mattias Lövkvist om detta och hur man tar sig vidare. En nivå över debattartiklarna etableras. Alla sågar Renfors-utredningen (Efter att ha pratat med Renfors inför ett inslag i TV4 tror jag inte att hon själv tog den på så stort allvar). Roger Wallis menar att det är helt ointressant för honom som upphovsman att staten ska “stödja lagliga tjänster” när han får så lite betalt av försäljningen därifrån. Mindre än kreditbolaget som gör transaktionen enligt honom själv. Istället är det skivbolag och andra mellanhänder som tjänar på dessa lagförslag. Det är en bra kommentar. En sådan insatthet behövs för att debatten inte ska stanna vid det rimliga i att man “lägger en slant när man använder någons verk” utan att fundera på vidare konsekvenser av fördelning och incitament.

Wallis menar också att musikindustrin på det hela går bra. STIM gör rekordår, konsertintäkter ökar. Något som fortfarande måste påpekas. Tyvärr är hans lösning fortfarande en bredbandsskatt, som i praktiken skulle innebära att man bygger en stor skattkista som sedan allehanda upphovsrättsinnehavare kommer vilja ha en del av. Förutom godtyckligheten i fördelningen är bredbandsskatten bara ännu ett sätt att knuta kulturlivets ekonomi vid distribution och därmed minska incitament till att skapa nya musikupplevelser. I det stora hela ser vi en tydlig separation mellan det analoga och det digitala, mellan live och distribution, privat och offentligt. Antingen vill man hitta nya sätt att ta betalt för distribution av filer eller så anser man att konsertintäkter väger upp minskad skivförsäljning. Detta hör också ihop med att det ofta ska framtvingas EN lösning på hur alla som sysslar med kultur ska få betalt. Mattias Lövkvist nämner att Hybris överlever på en kombination av skivförsäljning, licenspengar från p3 och på kulturstipendiat. En ekonomisk nisch som bara fungerar för skivbolag just i deras situation med musik som är tillräckligt bred för att spelas på p3 och tillräckligt smal och värderad för att anses vara berättigad kulturstöd.

Det jag efterlyser är visionerna av hur inspelad musik och realtidsupplevelser kan sammanverka och flätas in i varandra. Fildelningsdebatten upprättar de här kraftiga gränsdragningarna samtidigt som webbapplikationer som facebook allt mer integrerar det digitala och analoga och Internet börjar existera på fler plattformar än hemdatorn. Det tar nog en tid av teoretiserade, innovation och experiment innan detta gör avtryck på fildelningsdebatten, men det gäller fortfarande att hålla gråzonerna öppna för att göra plats för detta.

I slutet av programmet frågades hur man trodde att framtidens musik skulle påverkas av detta. En mycket bra fråga. Stödjes “lagliga tjänster” tillräckligt mycket är nog svaret att musik och film kommer låta och se ut precis likadant som nu, vilket borde få vem som helst att likt Momus vända bort blicken från dem. Var kan musik och film idag hämta ny kraft om inte via ett svar på den helt nya situation som digitala medier försatt dem i?

Det kan vara värt att minnas några ord från Pirate Cinema Berlin som menar att “det intressantaste vad gäller film för tillfället inte är någon regissör, ingen skola och ingen genre, utan piratkopieringen, alltså tekniska och sociala framsteg.”

Gör om, gör rätt!

Jag kan inte motstå att kommentera några av de punkter som Anders Ekström tar upp i Sydsvenskan när han synar upphovsrättskritikernas “tunna argumentation”. I stort sätt håller jag inte med honom. Dels för att många av de punkter han tar upp missar målet och dels för att jag inte håller med honom om vad kärnfrågan är (”den om kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”).

Anders börjar med att ta upp invändningen om att det bara skulle vara upphovsrättsindustrin som är intresserade av debatten och att upphovsmännen själva inte bryr sig. Själv menar han att många artister är oroliga för fildelningen men inte vågar uttala sig om det med risk för att uppröra sina lyssnare. Och visst är det också bara företrädare för upphovsrättsindustrin som uttalar sig i den offentliga debatten, även om de ibland får kreatörer själva att skriva på.

Men är det verkligen så intressant vad artister har för åsikter om fildelning? Utvecklingen kommer inte avgöras av att artister har den ena eller den andra åsikten. Snarare av de som struntar i upphovsrätt och bara skapar på det sätt som känns naturligt för en artist på 2000-talet. Det som är intressant är ifall olika cirkulationsformer och kommunikationsteknologier, medvetet eller omedvetet, ges företräde i hur ett visst uttryck skapas, upplevs och framförs. Men för att få reda på det ska vi inte be artister prata. Ofta har de väldigt dålig koll på hur deras uttryck relaterar till yttre omständigheter (med rätta!). Istället är det upp till oss att läsa av uttrycken, se olika tendenser i dem och skapa den rätta platsen och kontexten för uttrycken att frodas i. En artist äger inte tolkningsföreträde för ett skapat uttryck och vet heller inte med nödvändighet hur det bäst upplevs, tolkas och används. Uttalanden från artister kan bara ge ledtrådar om vilken inverkan deras uttryck kan ha. Då ser jag hellre att företrädare för artister, vare sig det är IFPI eller Hybris, uttalar sig, så länge de inte försöker tala i kreatörers namn utan står för sina egna intressen och åsikter och sin egen roll i det nya medielandskapet.

Det nya medielandskapet ja. Det finns redan, där ute. Fildelning är inte något som skapats i ett laboratorium och som står inför en stundande implementering. Man kan inte diskutera fildelning så som man diskuterar genetisk modifiering, något som står inför dörren och med hjälp av lagar och institutioner kan falla under olika regleringar. Fildelningen är ett direkt resultat av miljontals sammankopplade datorer och den distribuerade gemenskap, programmering och kommunikation som följde av denna sammankoppling. Ändå genomsyras Anders hela artikel som att fildelningen är något som ligger på utredningsbordet och inte en pågående utveckling som vi måste ta hänsyn till här och nu.

Artikeln företräder en syn på social förändring där det först sker en debatt där olika möjliga framtider motiveras först att sedan, när en vinnare utsetts, implementeras i verkligheten, som är skiljd från denna debatt. Detta är Habermas teorier om den borgerliga offentligheten rakt av. Men så ser det inte ut i fildelningsdebatten idag. Vi har inte bara en debatt utan även faktiska kopieringar och kopieringshinder som sker parallellt och tätt sammanvävt med debatten i den semiotiskt-materiella väven som är vårt digitala medielandskap. Debattinlägg är direkta strategiska interventioner i kopieringen precis som att den pågående fildelningen är ett direkt inlägg i debatten. Anders påpekar också att fildelningen visar en sak; att det allmänna rättsmedvetandet inte står bakom lagen mot fildelning. Ändå menar han att detta inte ursäktar beteendet. Men så blir det i det decentraliserade system som är vår sociala omvärld. Det är så det allmänna rättsmedvetandet visar sig. En lag som inte har stöd hos allmänheten kommer inte följas. Jag vet inte i vilken utopi eller dystopi en befolkning skulle vänta en parlamentarisk förändring innan de agerar mot en lag som ingen tycker om.

Det är också bara genom föreställningen om att det är i framtiden som fildelningens effekter kommer och inte redan nu som Anders kan mena att
fildelning leder till ett musikliv av glada amatörer. Någonstans i gråzonen mellan amatör och professionell, troligen också mellan glad och dyster, har nog de flesta artister befunnit sig i när de skapat de där hyllade verken. Eller snarare våldsamt pendlande mellan de två kategorierna och sinnesstämningarna från dag till dag, månad till månad. Så långt inget nytt och inget varken fildelning eller upphovsrättsmaximalism kommer kunna göra någonting åt.

Ofrånkomligt verkar man komma in på ekonomiska argument och jämförelser när fildelning diskuteras, även om det inte alls är där kärnan finns i min mening. Stöldargumentet har upprepats till leda, men Anders variant på det ger en ny twist:
“Den som fildelar stjäl alltså inte en vara. Den som fildelar stjäl en tjänst.”

Stjäla en tjänst!? Nu blir det väldigt krångligt. Låt oss skippa metaforerna och bara tala klarspråk. Upphovsrätten är ett tidsbegränsat distributionsmonopol. Att fildela innebär att man bryter mot monopolet. Man kan motivera att upphovsrättens monopol är samhällsekonomiskt motiverat eller att det inte är det. En debatt som utgår från något annat kommer inte komma någonstans. Angående plastbiten: Varför kan IT-bolag bli så ofantligt rika så snabbt? Varför värderas de så högt på börserna? Och innebär en investering i dem samtidigt så stor risk? Anledningen är att de har så väldigt små marginalkostnader, kostnaden för att distribuera ännu ett exemplar av produkten. När det gäller CD-skivan är marginalkostnaden just priset för att skapa en enda liten plastbit och vid fildelning är den noll. Det innebär att även om det krävs arbete innan det ens finns en produkt att distribuera, så när den första investeringen väl är täckt har man väldigt stora vinster på varje exemplar. Blir det inte en succé, så får man dock räkna med att en stor investering gick förlorad. Men återigen, i ett överflöde av tillgänglighet på information innebär inte en kopiering en utebliven intäkt.

Mitt i det här stycket finns det ändå något att ta fasta på. Anders beskriver modellen innan fildelningen på följande sätt:
“Det är en bra och solidarisk modell att alla som är intresserade av musiken bidrar med några kronor var.”

Det låter ju rimligt. Vi kan försöka diskutera detta. För att göra det måste vi låtsas som att monetära transaktioner bygger på att de inblandade kommer överens om en bra modell som man sedan implementerar och att de inte har något med tvång, inhängnader, makt och historiska tillfälligheter att göra. Men låt gå. Vad skulle det då innebära att bidra med några kronor om man är intresserad av musiken. Klart är att det inte kan innebära all musik man lyssnar på. Musik är så totalnärvarande idag att den mesta man hör är inte sådan som man är intresserad av överhuvudtaget. Inte heller kan det gälla all musik man hör på internet. Så mycket musik man bara flyter förbi på youtube, myspace, mp3bloggar och fildelningsnätverk som snabbt glöms bort. Det skulle bli många kronor i slutändan och det känns heller inte så motiverat att betala bara för man råkade lyssna på en låt som man sedan inte gillade. Med utgångspunkten att det finns mer musik tillgänglig än vad man ekonomiskt kan stödja blir prioriteringen inte bara att “ge kreatörerna ersättning för sitt arbete”, utan snarare att bara ge ersättning till de kreatörer som verkligen borde gynnas ekonomiskt. En musikekonomin baser
ad på att man ersätts för nedladdningar, via skatt eller snälla konsumenter, skulle förvandlas till en enda stor jakt på flest klick utan en tanke på vad som faktiskt sker med musiken efter klicket. Det skulle knappast ta vara på de nya möjligheter som ett kommunikationsmedium, snarare än ett massmedium, ger upphov till.

Nej, intresserad måste nog i det här fallet betyda en mer långvarig relation till musiken. Kommer vi någotstans med det här argumentet utan att antingen stanna vid ett snusförnuftigt konstaterande att man ska bidra med några kronor om man är intresserad av musiken eller att rita upp någon godtycklig plats där musiken ska få betalt utan att begrunda vad för musik som gynnas av den? Troligtvis inte. Vi kommer nog ingenstans om inte “att få betalt” innebär att erbjuda något som inte går att få gratis. Och i informationsöverflödets ekonomi, innebär inte “något som inte går att få gratis” just långvariga relationer till artister och andra fans och upplevelser som går utöver det vanliga musiklyssnandet?

Nog om detta. Själv tycker jag att det här är ett bra utgångsläge. Ingen har EN bra lösning på hur upphovsmän ska kunna försörja sig i framtiden, men samtidigt vet vi att upphovsrättsindustrins åtgärder diskvalificeras eftersom de bygger på en felaktig föreställning av kulturekonomin. En
bra grogrund för innovation, experiment, konceptutveckling och gråzoner. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att Internet kom, men vi befinner oss faktiskt i en tid där den största kommunikativa decentraliseringen sker samtidigt som kontroll över informationsflöden stiger upp som den viktigaste strategiska och ekonomiska tillgången. It’s not business as usual!

Seminar with Michel Bauwens at Copenhagen University today. Bauwens is the head of the P2P Foundation and a full time advocate of p2p as a new, emergent form of social dynamic on all fields of human endeavors. Read more on his arguments here. http://www.ctheory.net/articles.aspx?id=499

While Bauwens has lots to say on social production and its properties, I would like to situate the phenomena in a less utopian and world changing context. But that’s just where our styles differ. Here are my reflections from the seminar.

The social dynamic of p2p (for which I would rather use a less positively charged word as network hierarchies, networked organization or the like) opens up for organic hierarchies. Bauwens sees this as a third mode of production as separated from capitalist markets and state planning. Without the ideological overtones I would claim that it creates a spectrum of control/freedom organizations, where during a large part of the 20th century, the choice was between the anarchy of the emerging mass or the control of the mass by an elite. Something that spawned both bureaucracies rationalizing population control and revolutionary groups wanting to overthrow this order. P2P is not a revolution in this sense that is overthrows a previous way of organizing society (although Bauwens thinks it is both immanent, but has a transcendental capability to capitalism). It is a silent revolution if you will in the sense that it turns a binary choice into a spectrum of possible organizational forms. This mode of thinking is a healthy injection into a left that was previously left to revolutionary utopian dreams or a resigned, cynical world view of a totalitarian capitalist dystopia.

But pure p2p is not always the most optimal form of organization. When it comes to file sharing, the distributed systems are surely the best for transferring large amounts of data efficiently, but when it comes to creating meaningful cultural experiences and deepening perspectives, you have to close it of and moderate the information flow to ensure continuity, engagement and make sure opposing viewpoints meet each other instead of falling into the trap of p2p-secterist consensus groups.

There is always a danger of open systems turning into islands of gang like structures or wolf packs with flat and flexible hierarchies based on merit and reputation on the inside, but strict and hostile borders to the outside world. “Open” when it comes to digital networks is not an open space as the idea of the public town square is open. The sqaure is limited in space, forcing its population to meet different opinions, to compromise, to listen. The web is open in the sense that there is an abundance of space and therefor always room for you and your likes to create your own world separated from any sign of conflict. This is why the large hubs that are to large to be ignored and fled from are important.

P2P enables us in a flexible way to think about control and freedom, opened and closed, consensus and conflict that open up opportunities to “hack the system”, intervene and modify structures on a case to case basis.

Questions arose after the seminar on the exlusion from peer to peer production. We can from that identify three kinds of people.

1. People like Bauwens, who are able to make a living being engaged in peer production. The knowledge workers, the creative class.
2. People like myself, who only having myself to support and myself to lose, can sustain an active participation in peer production while having my main income from a non-p2p corporate part time job.
3. People who have entire families to support on an unskilled job in the service sector, who only under exceptional circumstances and with proper support are able to take part in social peer production.

Hade nyligen föredrag som Piratbyrårepresentant för inte så många, men väl insatta, centerpartister i Malmö. Hög medelålder, frukt och kakor. Trevligt!

Mycket var inte helt obekant för den som följt Piratbyrån. Det handlar om att sätta fokus på kreativa miljöer och skapandet av meningsuppbyggande kontexter och konversationer istället för än fler slutprodukter, färdiga verk, distribuering och den urholkning av kulturella värden som följer med det. Vinklade det på ett sätt som skulle kännas relevant för lokalpolitiker i en mellanstor svensk stad med livligt kulturliv och visioner om förnyelse. Här blev kulturella verk till platser med sociala, historiska och geografiska knutpunkter. Företagen blev plattformar genom vilka framodlandet av dessa platser kan ske. En trevlig geografisk/biologisk beskrivning av annars så abstrakta utvecklingar som dessutom öppnar upp för aktörer som sysslar både med grundarbetet och utsmyckningen. Känns bättre om de kulturella objekten blir bebodda/hemmastadda, snarare än konsumerade.

Berörde även goda och dåliga resonemang kring kreativa industrier i ett utvecklingsperspektiv och vackra utsvävningar om det digitalas väsen (lånade Lessigs beskrivning av kopian som “triggar” upphovsrätten ).

Försökte också länka ihop upphovsrätten och det kulturella skapandet med den typ av innovation som innefattas av patentsystemet. Ett område som jag hoppas fildelningsdebatten kan glida över i. Jag närmade mig detta genom hur mediaindustrins konservatism gör att nyskapande digitala tjänster tvingas starta sin bana med mer eller mindre “piratstatus” för att sedan antingen bli rumsrena genom kompromisser eller gå under men förändrat mediaklimatet för alltid.

Dock finns det viktiga skillnader mellan de olika typerna av kreativt skapande som möjliggör samarbete på olika sätt. Kring patentomfattade innovationer finns ett språk som är formaliserat på ett sätt som det inte finns kring kulturen. Man kan specificera problem och värdera lösningar, vilket bäddar för öppna samarbeten på en mer grundläggande nivå än inom kulturen. Dessutom kan patentsystemet utvärderas och lösningar för hur det ska ordnas ta fram då det finns ett givet mål med innovationen, den har en given funktion att fylla. Det är svårare att specificera vad som är bra och dålig kultur än en bra och dåligt utformad uppfinning.

Men det är intressant hur det tekniska systemet fungerar idag där varje teknisk innovation måste passa in och kunna kommunicera och fungera tillsammans med en mängd andra innovationer. Här blir standarder och licenser givetvis viktiga, men det skapar också en helt egen dynamik i innovationen och det motiverar användandet av öppna format och informationsutbyte. Det handlar mycket om att forma protokoll och plattformar för den miljö som produktionen finns inom. Kanske är det samma inom musik. Att en musiker, för att bli framgångsrik, måste skapa en musik som passar in i redan existerande musikaliska sammanhang och stilar (dock urskilljningsbar mot annat inom samma stil) och tiden, om den någonsin funnits, för radikal originalitet är förbi.

Kommer förhoppningsvis en sammanfattning av kursen jag ordnat på konstfack här strax. Förlåt, framförallt till mig själv, för det långa uppehållet.

1)When people meet a stranger on the other side of the world and they find out that they have some common acquaintance, the reaction is usually one of surprise about the meeting.”What a coincidence that we had this acquaintance!”

Det här är ungefär vad jag pratade om på Sound Days i Köpenhamn idag. En (inte direkt välbesökt) träff där företag, institutioner och studenter träffades kring utvecklingen av ljud och musik i Öresundsregionen.

—–
[INTRO]

I’m not going to bore you with talking for or against file-sharing or the future of copyright, nor entertain you with stories from the raid on The Pirate Bay. You’ve heard all that before.The debate over the right or wrong of file-sharing is passé in a lot of ways. Even for the record industry, they seem to have stopped focusing solely on preventing piracy and are trying at least to innovate. They try to understand the climate of free sharing of information and how they can intervene in that and attract people somewhere where they can extract money. They might fight piracy, maybe harder than ever, but not even they believe thing can go back to what it was before any more.

So today I’m going to talk about the digital contexts and practices where sound and music are situated today.

But over the years we have had lots of people who think file-sharing destroyed music and its value. And maybe the Internet did destroyed music to the degree that only happy amateurs will be left. It’s a fair concern.
Perhaps the copyright economy of the 20th century was the best infrastructure for cultural production. But then again, maybe ancient Greece or Germany of the romantic era was as well. The point is these concerns always come to late.

We have an expression: “The files have already been downloaded”. People already have massive archives, the circulation of culture is already on. Anything that the internet will do to our relation to music is already under way and it’s irreversible. It’s not only due to file-sharing but the general accessibility of free music today. On the web, on TV, in phones, in stores, on the street. Free music today is a fact.

One thing this does is to decrease the value on music-as-such. When you can access music anywhere, anytime while doing whatever, the value of each piece of music is decreased. A new sound, a new song or a new style of music will not change entire generations like it has done many times over the last century.

So people start to desire music that can not be heard any time, anywhere.
Statistics from the Danish collecting societies show that turnovers for concerts and festivals have gone up by the same amount as record sales has gone down. More managers and artists start to regard recorded music as just a way to market performances, where the real money are. This is of course nothing new. Performance has been regarded as the way to make money on music up until the CD came into the picture.

Unfortunately, to the copyright industry and many politicians, recordings are all that matter.

But what we have here is not simply a return of living music on behalf of the dead recorded objects. What people like about live performances; that it’s a real-time experience; that it establishes a connection to people sharing similar taste; and that it’s an experience you take part in creating, can also be observed in how people relate to music on the net. Technology can make recorded objects come alive.

We can see it in services like last.fm; in creation of playlists; tagging, rating and sharing music and how people form communities around music. Consumption takes over certain performative aspects.

So is this good for music? I don’t know.
One thing it does is put the music itself in a secondary position, that can lead both to a more active and a more passive relation to music.

A common last.fm behaviour is: make a playlist with credible artists, hit play, leave for a couple of hours, return and have an updated profile with more credible artists rising to the top of the chart. This is music without listeners.

Think also of a techno club where music listening has a secondary position. Music here works as a tool to generate almost physical affects. Techno music wants to grab the attention of your nervous system and only barely consciously pass through your ears.

This role of music as an attention grabber or a social object will be influential both culturally and economically. You encounter music, it grabs your attention and through the object of music you can connect to other people, brands, networks, goods and services. This can both be used to create exciting contexts around music and music interaction but also to abuse music as only a function in a marketing scheme.

So what we need to explore today is not so much the right/wrong and legal/illegal of sharing of information, but how different platforms, interfaces and practices of sharing foster different kinds of relations and attentions to sound and music. And here we have lots more to discover.

——-

…Och visst utforskades detta av de många projekt som visades upp. De flesta kretsade kring nya gränssnitt för att skapa, experimentera, leka och uppleva ljud och musik.

Besvikelsen var istället den debatt som Peter deltog i om framtidens musikdistribution. Vists fanns viljan till kreativt tänkande där, men det var frustrerande fast i gamla perspektiv. Debatten fick mig att skapa detta som jag nog får anledning att återkomma till och utveckla:

En liten ordlista för musikbranschen.
Ersätt - med:
Konsument - Användare
Distribution - Kommunikation
Produkter - Sociala objekt
Branscher - Nätverk
Subkulturer - Sociala markörer
Redaktörer - Metadata
Verk - Upplevelse
Pengar - Tid