blay.se

Än en gång besökte jag John på VR-labbet vid Lunds tekniska högskolas designcentrum. Alltid en väldigt fascinerande upplevelse och denna gång fick jag prova ännu en leksak. Deras otroliga ‘Haptic Device’.
Så här beskrivs den på deras hemsida:

Med ett haptiskt datorgränssnitt kan en blind person spela datorspel med känsel, läsa av en karta på nätet eller få hjälp att lära sig matematik genom att känna kurvor och grafer.

Det innebär alltså att blinda kan “känna” virtuella 3d-objekt med en otrolig finkänslighet. Pekdonet kan göras fritt och när man stöter på ett föremål stannar den upp, om en föremål rör sig mot pekaren trycker den ifrån. Precisionen är så bra att man kan känna ifall man skrapar mot en slät eller grov yta, med mycket eller lite friktion, ifall man petar på en tandkrämstub eller en plastbit. Jag tror själv inte att jag skulle kunna klara ett blindtest för att avgöra om jag verkligen petade på ett föremål eller om det var virtuellt. för oss seende kompletteras gränssnittet med 3d-glasögon och visuella representationer av föremålen.

Ändå var det intressant att sluta ögonen och försöka föreställa sig föremålen som verkliga för att sedan sträcka ut den andra handen och upptäcka att inget var där. Surealistiskt!

Man övade verkligen upp sensibiliteten för ytor, motstånd och beröring. Det är fantastiska hur den taktila finkänsligheten sitter kvar ännu i dag. Hur jag är mycket mer medveten om hur tangentbordets knappars lätt skrovliga yta känns mot fingertopparna, hur ryggraden böjer sig i fotöljen och av min egen kropps tyngd. Att beröra föremål blir en närmast erotisk upplevelse! Objektum sexualis!

Förresten. Borde det inte med ett enkelt hack gå att ge en vanlig mus med kula en känsla av motstånd och koppla det till att muspekaren ‘rör’ vid ikoner och föremål på skärmen? Kanske kan finnas en poäng i att göra stora filer på skrivbordet ‘tyngre’.
Mitt och Johns samtal kring haptic device gled in på en mängd tekniska, sociala och psykologiska teman.

Länken mellan:

• Det simulerade och det verkliga i en haptic device.

Gränssnitten används nu för att skapa en representation av verkligheten och få upplevelsen att framstå så lik sina vanliga upplevelser av föremålen som möjligt. Men vore det inte intressant att också förskjuta den upplevelsen och manipulera den virtuella verkligheten till att inte helt överensstämma med ens vanliga upplevelser och som skapar nya sensationer, nya ‘material’, en nya orsak/verkan.

• - Mellan det visuella och det taktila

Representationen uppnås genom en korrelation av det visuella med det taktila. Båda är i sig helt reella. Motståndet och feedbacken från det haptiska gränssnittet och skärmens ljuspunkter är reella. Vad som är virtuella är att det skulle finnas en ontologiskt given korrelation mellan dem. Hur är det för en blind person, givetvis fullt medvetet att det inte finns ett objekt där ‘på riktigt’. Vilken ontologisk status har det oåtkomliga tomrum som ‘objektet’ är? Kan dess frånvaro överhuvudtaget verifieras på annat sätt än den andra handen som sträcks fram och bekräftar illusionen?

• Synkronisering - disruption

En upplevelse i sig är att känna synkroniseringen mellan de taktila upplevelserna och vad man ser på skärmen. Frågan är om det rör sig om en perfekt synkronisering eller om till exempel feedbacken från räfflade ytor förstärks och hjärnan därefter själv skapar den perfekta korrelationen. Det skulle i så fall förklara den förstärkta taktila sensibiliteten som jag fortfarande känner. Kan den förstärkas ännu mer för att skapa närmast psykadeliska upplevelser?

Den verkligt intressanta relationen finns här i spänningen mellan korrekt representation av verkliga, igennkännbara objekt och upplevelser av material, inverkan, sensibilitet som aldrig tidigare upplevts eller som förstärkts.

Ett av objekten som fanns i programmet var ‘postsvampen’, frimärksfuktaren (Vad heter de egentligen?). Något jag, säkert många andra, har tydliga taktila minnen av från barndomen när jag följde med mina föräldrar till postkontoret. Dess funktion var till en början okänd och något mystisk, men sensationen av att röra vid den var fascinerande. Svampen var fast och bjöd på motstånd, men samtidigt porös och påverkningsbar. Man kunde sjunka in i den och glida med fingrarna över den skrovliga ytan. Svampen i kontrast mot den hårda, skarpa plastkanten och tyngden av hela objektet. Posten bjöd på många fascinerande objekt. Pennorna med kedjor ner till stödet, den trögt snurrande vykortsställningen, perforerade pappersblanketter, den avskärmande men ändå transparenta avgränsningen mellan mina föräldrar och den anställde. Pengar och blanketter bytte ägare genom den skålformade metallskenan.

Att kunna återge den exakta känslan av postsvampen är ett konststycke, men vilka intressanta modifieringar av upplevelsen skulle man kunna göra utan att tappa den känslan? Tankarna förs genast till Cronenberg-liknande korsningar mellan objekt och organism.
Postsvampar som andas tungt när man berör dem, kanske kan man sjunka ner med pekdonet i en bottenlös. svampavgrund.

Jag minns när jag var liten och hade kraftiga feberhallucinationer som helt förändrade taktila och visuella perceptioner. Mina fingar upplevdes kantiga och hårda, att röra vid min egen kropp kändes frännande och föremål som tidigare var hårda upplevdes mjuka. Jag var tvungen att spola händerna i kallt vatten för att få tillbaka verklighetskänslan.

Teknologier som haptic device kan både framställa drömmar och mardrömmar. Bland annat talas det om en kirurgi-simulator som säkert är ett fantastiskt verktyg för läkarstuderande men som känns rätt obehaglig för mig…

- en tankeström som hyllning till musiken som ackompanjerar det vardagliga datandet.

Bakgrundsmusik älskas att hata. Musiken som ligger likt en matta i under fötterna och lyssnaren som inte aktivt fäster uppmärksamheten vid den.

Är inte problemet med den bakgrundsmusik som åsyftas den ideologi den säljer, inte situationen i sig att musiken bara är en del av ett sammanhang.
Hissmusikens enkla utfyllande av tid. Hotellobbyskvalet som dämpar allt annat än kallprat. Klädbutikens strömlinjeformade, ängligt stötkänsliga popmusik.

Men kan vi inte tänka oss andra situationer där musiken fyller samma funktion av att just som funktion bidra till en helhet utan att stå i centrum. På klubben tränger bara de lägsta vibrationerna och de högsta resonanserna igenom kåthetens och euforins töcken. Hemma, framför datorn intensifieras informationsupptäckandet till euforins gräns av spretigt studsande uppklippta digitala ljudströmar. Musiken accelererar kropp och sinne.

Kanske är det enda sättet för musiken att inte självdö tillsammans med skivbranschen att ta ett steg åt sidan. Att gå från att vara det centrala objektet som all ungdoms- och populärkultur kretsar kring till att bli en funktion, en katalysator, en injektion. “If music didn’t exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture”, menade Momus redan i slutet av 2006

The company known as Muzak claims to provide “audio architecture” for its clients.Audio architecture may sound wonderful; the phrase may conjure up images of cathedrals made from noise – whole buildings connected by bridges of music – but, in the world of Muzak, it means something less exciting. Audio architecture, Muzak writes, is “the integration of music, voice and sound to create experiences designed specifically for your business.”In other words, audio architecture is about making you feel comfortable – so that someone else can sell you things.

Musiken förlorar sin kropp

Ju mer imaterialiserad den inspelade musiken blir (och med det mer reproducerbar - mindre lönsam), desto mer måste artistens kropp investeras, både som symbol och rent fysiskt. Det innebär både mer ekonomisk kontroll för artisten, som har lättare att förhandla över sin kropp än över en reproduktion, eventuellt mer spännande artisteri, men också att denne måste investerar mer av sin tid, energi och person direkt i produktionen (dock möjligt att samma tid, energi och person tidigare investerades i improduktivt arbete). Den i verkligheten närmast icke-existerande rena kompositören har inget här att hämta.

Kan vi skilja på bakgrundsmusik som pågår samtidigt som och intensifierar verksamheter (som studerande, datande, dansande) och den som ackompanjerar overksamheter som väntan, ätande, badande, toalettbesök och avslappning. Gemensamt för all bakgrundsmusik är att den inte tar tid i anspråk och stjäl inte tid från andra verksamheter. Den tar inte kroppen i besittning. Detta kan den uppnå antingen genom att inte ta plats, att knappt märkas eller genom att foga sig samman med den aktiviteten den samexisterar med. I och med detta kan vi inte räkna klubbmusiken till bakgrundsmusik, även om den inte lyssnas på utan går rätt in i benen. Den tar nämligen kroppen i besittning och man förmår inte slita sig från den. Den datandeackompanjerande musiken däremot skapar inte i sig ett tvingande begär efter att data men när man väl sätter sig framför datorn blir den en del av den plastiska apparat som fogar samman kropp och sinne med beräkningsmaskinen och bidrar till att man närmast sjunker in i informationsflödet.

Så vad har musicerande för förhållande till den mänskliga kroppen. Vi kan med säkerhet säga att de inte har samma ursprung. Vi kan nog hävda att inte ens sång har hela sitt ursprung i kroppen. Alla instrument externaliserar ljudskapandet från kroppen, men ändå frikopplass de inte helt. Jag skulle påstå att det med de elektroniska instrumenten och inte minst med digitalt musikskapande att ett skifte har skett. Detta för att kroppens rörelser inte längre har en given inverkan på ljudet. Kanske skedde detta redan vid införandet av avancerade mekaniska instrument som flygeln. Men med en programmerbar synth som t.ex. Korgs MS-20 ligger lager efter lager av kretsar mellan kroppens kontakt med instrumentet och klangen. Samma tangenter som man naturligt förknippar med kontroll över tonhöjd och ljudstyrka kan genom att skifta en kabel styra exempelvis filterfrekvens eller vibrato. I en dators mjukvara är relationen mellan input och output helt och hållet upp till programmeraren. Detta behöver givetvis inte innebära att kroppens rörelser och ljudet karaktär skiljs helt som musklick- och tangentbordselektronika innebär. Tvärtom kan datorns kapacitet användas till att registrera kroppens rörelser med ej tidigare skådad precision, finkänslighet och variation. Alla kroppens utsända signaler - tryck, rörelse, ljud, värme, fuktighet, textur, ljusreflektion - kan användas för att styra karaktärer hos ljudet som skapas.

Vilken status har hemdatorn jämte andra digitala medier?

Å ena sidan producerar de alla olika rum och objekt. Å andra sidan kan man urskilja en abstrakt binär logik som skär tvärs igenom dem och gör de olika apparaterna till rena yteffekter - ingångar och utgångar till Systemet. Ett system som samtidigt alltid är förkroppsligad i någon speciell konfiguration.

Wired: IBM founder Thomas J. Watson is quoted — possibly misquoted — as saying the world needs only five computers. Is it true?

Carr: The World Wide Web is becoming one vast, programmable machine. As NYU’s Clay Shirky likes to say, Watson was off by four.

Kan man tala om en abstrakt universiell beräkningsmaskin mot vilken vi mäter digitala teknologier och till vilken alla digitala apparater bara tillåter eller begränsat tillgång, ett system till vilket alla faktiska funktioner kan tillmätas status som registrering, överföring och behandling.

Min mobiltelefon kan exempelvis registrera optiska flöden via kameran (och IR-porten), textuella via tangentborder jag skriver detta på och akustiska via mikrofonen (och högfrekventa sådana via bluetooth, wifi och 3g). Den kan överföra digital information till analoga yteffekter, förutom ovan nämnda radioteknologier till en display, lite lampor och en högtalare. Vidare kan den utföra vissa beräkningar i standardutförande, jag kan lägga till nya och till och med programmera egna java-applikationer och skulle man verkligen vilja går det att byta ut all mjukvara överhuvudtaget. Är vi då inte längre medievetare om vi tar dessa “yteffekter” på allvar? Har vi blivit sociologer eller kulturvetare, månne?

Menar den sanne hackern att allt som innehåller en mikroprocessr går med lödkolv och kunskaper att transformera till en universaldator och en diskussion på en nivå av skillnader mellan digitala teknologier som inte handlar om kryptografi och programering innebär att hänfalla åt tillverkarna och mjukvaruföretagens godtyckliga påbud?

Från introduktionen till Maskinskrifter

Vad som vid en första anblick är synligt, är just den sida som nedskrivningssystemet projicerar utåt och termer som interaktivitet, användarvänlighet och flera dylika begrepp, signalerar bara vilka anslutningsmöjligheter systemet självt tillhandahåller.

Kittler menar att alla optiska, textuella och akustiska flöden som förgrenade sig runt 1900 nu flyter samman i ett enda medium: den digitala koden.Men ett så abstrakt medium blir med nödvändighet både ett enda och oändligt många medier.

Kittler menar att hårdvara, och endast hårdvaran, sätter gränserna för vad som idag är möjligt att skriva - det vill säga beräkna. Men varje moddad spelkonsol vittnar om att gränsen för det möjliga måste anger på en mer dynamisk skala än så. Tillgång till kunskaper och verktyg, juridiska och ekonomiska spärrar reglerar med olika hårdhet möjligheterna till överskridning av gränserna.

Vi kan aldrig nå det rena digitala mediet, materialiteter och diskursiv står alltid ivägen. Men detta bör inte analyseras i negativa, fatalistiska termer utan istället handla om vad olika konfigurationer möjliggör och hur man kan utöka deras förmåga ytterligare. För vad tjänar det till för en mediematerialist som Kittler att hänvisa till den abstrakta universiella beräkningsmaskinen som i sig är en diskurs som producerar något annat (en utsaga, ett begrepp, en effekt), snarare än något som existerar i sig sjävt och av sig självt och som kan analyseras isolerat - som introduktionen till Maskinskrifter beskriver det?

monki | I thought about how most of the reasearch we looked at was about helping people with disabilities
j | yes
monki | It’s like the first thing they come to think about when they have realistic representations of reality is to bring everyone up to this normative level of human cognition

monki | whereas your mars research seem to be more about expanding human abilities
monki | I mean it’s fine and helpful to get people to be able to ride buses even if they had a stroke
monki | but shouldn’t we develop flying cars instead? :)
j | wow, that’s a really rich theme to develop a persuasive argument around.
j | the disability thing is sort of a failure of imagination, i would suggest at the moment.
monki | i think so too
monki | A lot of research for a small “market”
j | precis.
monki | If you really wanted to help a lot of people you can do something to help developing countries
monki | and it doesn’t seem like its the medical industries pushing it either

monki | just like you say, a failure of imagination

j | hmmm yeah, well maybe we can begin to visual these issues as well and why people get stuck in certain places correlating the creative possibilites with the somewhat self-limited strategic habits researchers seem mired in at the moment within some disciplines.
monki | the genetics people seem to be 50-50 as to cure diseases and enhance human capabilities :)
monki | Maybe it’s because the researches take their own bodies as referent point in the end
monki | well, i dont know much about genetics but it seems like some genetics research are into curing inheritable diseases and some are into morphing humans with fishes or something hehe

monki | I have always been sceptical about the idea of the cyborg

j | The term was coined in 1960 when Manfred Clynes and Nathan Kline used it in an article about the advantages of self-regulating human-machine systems in outer space.
monki | since it views technology as an extention of human functions, which is a limiting idea i think
monki | ah
monki | didn’t know that
monki | They probably had a different definition of it then
monki | different than the popular culture figure of the cyborg
j | yes, “The cyborg is often seen today merely as an organism that has enhanced abilities due to technology,[3] but this perhaps oversimplifies the category of feedback.”
j | of course: http://en.wikipedia.org/wiki/Cyborg

monki | I think technology have different origins and different logics than the human body, so there is no idea using that as reference. On the other hand I think it’s more about human becoming like technology
monki | this perhaps oversimplifies the category of feedback.”
monki | so true!
monki | there is also the related (and very japanese) idea of the exoskeleton
monki | I began to think now of how the figure of the cyborg and of the exoskeleton relate to the concept of the body in different ways
monki | where the cyborg is ultimately ONE organism
monki | the exoskeleton remains external and foreign to the body
monki | only that the feedback loop is so complete that there movements become one

monki | a common theme in cyborg mythology is also the technology taking over the humanity left in the human
monki | so technology directs its destructive force inwards
monki | whereas the destructive force of the exoskeleton is when it’s running amok
monki | the force is directed outwards
monki | could it be a western/eastern thing? :)
j | yes
Day changed to 08 Dec 2007
monki | the fear of the exoskeleton running amok is maybe the same fear japanese people have of making a public fool of themselves
monki | the fear of not staying in ones place
monki | which is the fear of a collectivist society
monki | the western individual society fears losing that individuality by integrating too much with technology

Som vi såg i förra inlägget så införde vi ett till lager i diagrammet som gör att vi inte enbart fokuserar på verk och slutprodukter. De streckade linjerna representerades snarare av processer och mer temporär produktion som är vad som ger ytterligare mening till produkten. Vi skippar polemiken från förra inlägget och rör oss mer i linje med Dorinel Marc fråga från hans projekt i wmaoyw; “Can a genious book become even more genious?”.

Det finns flera trender idag som rör sig bort från fokuseringen på färdiga verk och slutprodukter och mer föreställer sig kontinuerliga processer, det som pågår innan och efter ett verk har skapats. Detta givetvis på grund av utspridd kommunikationsteknologi och nya möjligheter till övervakning och databehandling som möjliggör betraktande av sådana processer.

Jag vill inte ställa upp det som att processer tar över efter slutprodukternas era eller att verk helt upplöses i ett stort flöde. Vi kan fortfarande identifiera segmenteringar av de flöden som omger oss vilka har en viss livslängd och en viss stabilitet. Men om vi studerar dem närmare ser vi att mycket rörelse sker på ytan, samt hur dessa ger upphov till nya flöden

Vi kan ta upp tre typer av förstelningar. Inspelad musik, tv-program och byggdnadsverk.

Nyligen var det No Music Day som bekant och i samband med detta sände Radio Scottland en intervju med Bill Drummond där han beskriver sin uppfattning om dagens musikklimat. Han menar att inspelad musik var och kommer vara en sak för 1900-talet (det sena 1900-talet till och med) där en artists verk definierades av inspelandet av ett album och övriga aktiviteter var enbart sidospår. Så kommer det inte längre fungera menar Drummond. Vi kan tillskriva detta ett överflöd av tillgång på musik, en mängd olika plattformar där musik kan upplevas frivilligt eller ofrivilligt och kommunikationsteknologier som både kan mottaga och sända information.

Relationen mellan produkt och process utmålades i ett föredrag jag höll i Tjeckien om Piratbyrån:
“We want to render such an idea [...a world where culture equals content and artists getting paid means copyright money...] unthinkable, forcing a re-writing of the map of cultural produciton from the viewpoint of the internets, removing the focus on end products and focus on the perfomative aspects that are always present but always forgotten. Because nothing begins or ends with the end product, with the content. Culture is a neverending process, it’s form and expressions interlock, change from one to the other. Ones output is anothers input. The content is not the central point in this process, it’s just traces left behind by the process that’s already going somewhere else.”

Färdigproducerade verk blir här spär efter en process som nu befinner sig någon annanstans, vilket innebär att de fungerar som ingångar till denna process eller som utgångspunkter för en omskrivning och omtolkning av den väg processen tog. Detta innebär inte att producerandet av verk kommer försvinna. Faktum är att de är mycket viktiga för kontinuitet, meningsskapande och uttolkning. Jag vill ha en föreställning av verket här som innehavandes en fast stabilitet, men med ytor som hela tiden pulserar av liv.

Ett oväntat exempel på det finns i den kanske mest populära tv-serien just nu; Heroes. Jag har inte sett den själv trots uppmaningar och tre dvd-skivor på mitt arbetsbord, men efter att ha läst om den i en rapport från “The future of Entertainment” verkar den onekligen intressant.

Å ena sidan är Heroes en medryckande och action-fylld serie som tilltalar alla, en av dessa stora satsningar som klarar sig bra i longtail-ekonomin genom att tilltala den breda massan. Samtidigt som Heroes är ett vanligt tv-program med början och slut så pågår serien på en mängd olika medieplattformar, inte minst hemsidan där bi-roller utvecklas och sidohistorier kan följas som sedan återkopplas i det vanliga programmet, osynliga för det otränade ögat. Så trots att det finns ett gemensamt verk, själva programmet, så blir upplevelsen unikt anpassad till varje tittare genom att manuset består av lösa trådar som enbart kan knytas ihop av den engagerade tittaren. Alltså både brett och nischat på samma gång.

Nu har jag inte sett serien och vet inte om den lever upp till detta, men det kvittar på en konceptuell nivå. Den här typen av narrativ, av skaparna till serien kallat “engagement media”, ställer helt nya krav på producenter och manusförfattare som måste arbeta med en mer öppen och mångfascetterad struktur jämfört med en traditionell serie. Det är kittlande att föreställa sig liknande effekter med andra konstellationer av medier och grader av decentralisering av narrativet. Vi kan föreställa oss ett nytt sätt att tala om verk och kulturella produkter som varken behöver falla in i user-generated content eller vara en upphovsmans individuella verk.

Vi kan komplementera industrins fokusering på innehåll, produkt och verk med Roland Barthes idé om text. Verk är vad som produceras, själva tinget, text blir det först när det får en mening och mening får det inte förrän någon engagerar och inversterar i att skapa eller dra ut mening från verket. När en publiks förmåga till meningsskapande med hjälp av ny teknlogi blir så stor att de gränsar till medproducenter måste även verket lämna större utrymme för detta meningsskapande, eller i varje fall förutsätta att det redan finns en stark meningsskapande diskurs som verket kommer existera i.

För att gå vidare till ett mer påtagligt exempel på text kan vi nämna stjärnarkitekten Rem Koolhaas som just kommit med en artikel av vad han kallar “Post-occupancy”, idén om att arkitektens arbete inte slutar när ett byggdnadsverk är byggt utan fortsätter efter byggdnaden blivit bebodd, när den så att säga blivit text, och har fått nya betydelser för arkitekten att åter reagera på.

Överhuvudtaget verkar Rem nyligen ha gått igenom en kris där han tvivlat på arkitekturens språk och uppgift, relaterat till en värld av överflöd. Att arkitekturen som “the language of space” inte kan hantera dagens situation. Han menar t.ex. att arkitekturen måste sluta fokusera på att bara lägga till saker, “move away from adding things”. Vårt sätt att relatera till “space” idag kan inte bygga på att bara skapa nytt, utan lika mycket måste handla om att skrapa bort, omformulera och ge ny mening.

Momus skriver om post-occupancy (i förhållande till kvinnor…?) och nämner det traditionella japanska stilidealet “Wabi Sabi” (vilket den här bloggen var tänkt att heta om det inte var upptaget på alla hosting-domäner). “Wabi Sabi”-estetiken bygger på att ett objekts ofullkomlighet, förslitelse och åldring är tecken på skönhet och värdighet.

Vi kan här dra oss till minnes Piratbyråns valborgsritual, bokbål två:
“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang - en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst ka
n organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för.”

Move away from adding thing.

På årets Sime-gala höll Alexander Bard ett tal där han menade att vi nu var trötta på allt överflödigt amatörinnehåll på nätet och var sugna på “talangdrivet innehåll”. På ett seminarium för svt.se som jag deltog i strax efter togs det fasta på detta och det ansågs att talangdrivet innehåll var exakt vad svt.se höll på med och att de därmed var helt rätt. Visst håller jag med om att vi ställs inför ett problem med överflödig information, men att för den skull kalla på talangfulla individer att rädda oss vill jag inte skriva under på.

Argumentet bygger på två teorier som varit framträdande de senaste åren. Den första är teorin om “fat middles”. I “long tail”/fildelnings-ekonomin finns det två aktörer som klarar sig bra. Den ena är megastora producenter som överlever genom att ta stora marknadsandelar genom massiv marknadsföring och genom sina stora resurser kunna monetarisera utebliven distributionsinkomst med massa andra varor och tjänster runt omkring. De andra som klarar sig bra är amatörerna som drivs helt av “amore”, entusiasm och billig produktionskostnad. Det lager som däremot tunnas ut är “fat middles”, professionella, halvstora företag och producenter, underförstått är det här kvaliteten, talangen, kontinuiteten och det mest fria skapandet finns. De är inte bundna av resursbrist men heller inte av strikta kommersiella krav på att tilltala den bredaste massan. Detta är de talangdrivna, till skillnad mot de pengadrivna och de entusiasmdrivna. Detta är “vad vi vill ha” men som försvinner i ekonomin idag. Problemet kallas “The Death Valley Problem”.

En annan teoretiker som talat sig varm för talang är Richard Florida med sina teorier om den kreativa klassen och de kreativa städer som lockar denna klass. En välbekant teori som bygger på att dagens ekonomi drivs av kreativa yrken, allt från konst och musik till forskning och reklam, där kreativa individer skapar immateriellt mervärde. Talangdrivet innehåll alltså. Att locka dessa kreativa individer till sin stad föder ekonomisk tillväxt.

Vad som sker i är att Florida återinför “The Author” på en generell kreativ nivå, vare sig det rör sig om kontnärer eller ingenjörer. Alexander Bard återinför också författaren i online-innehållet. Vad missförståndet består i kan vi hitta hos Foucault, som inte intresserade sig för författaren som individ, utan av författarfunktionen. Författarfunktionen fungerar som samlande och meningsskapande och må saknas i dagens informationsflöde. Den sätter texten i sammanhang och skapar kontinuitet. Men funktionen ska inte likaställas med författaren själv. Foucault föreställer sig en framtida författarfunktion som inte bygger på individer utan ett mer utspritt system för att hantera författarfunktionen.

Sociologen Adam Arvidssons kritik av Richard Florida kan också placeras in i detta. Han har studerat kreativa industrier i bland annat Köpenhamn och menar att det inte är talangfulla, kreativa individer som skapar mervärdet, utan kreativa industrier vars uppgift är att administrera och organisera ett socialt och utspritt skapande.

Smart mobs summerar hans argument:
[...] “talent” is not what is valuable. This is a flaw, and problem in the theories of people such as Richard Florida, who believe that the presence of creative people will spur economic growth and activity. Adam Arvidsson instead argues that it is the creation of creative industries which package, brand and sell content, that spur economic growth.

Reaktionen på ett överflöd av kulturellt innehåll behöver inte vara att gå tillbaka till författaren och tänka att fler talangfulla individer är lösningen, utan att organisera, administrera, sammanlänka, aggregera, filtrera och kontextualisera den samlade utspridda kreativiteten. Uppgiften för svt.se blir då heller inte att jaga talangfulla individer och låta dem göra program som vanligt (man är dessutom orolig för att dessa program piratkopieras) utan skapa ett nytt berättande och en ny produktion som involverar hela den utspridda kreativiteten som utgör deras publik samtidigt som den organiseras av deras egna journlister, programmerare och medarbetare. Den talang som ska eftersökas är inte kreativa “authors” utan kreativa administratörer.

Det är också viktigt att inte ersätta illusionen om författaren med illusionen om den decentraliserade kreativiteten. Open source, p2p-produktion, decentraliserad beräkningskapacitet. Detta måste handskas med på en pragmatisk och icke-moralisk nivå. Funktioner och verktyg, snarare än epoker och ideologier. Den enda anledningen att decentralisering för tillfället är att föredra på så många plan är att de senaste hundra åren har sett en oerhört centralisering som behöver balanseras. Men om det redan har gått så långt på en del områden, exempelvis inom musiken, att decentraliseringen regerar, då är det dags att börja tänka funktionellt igen och släppa ryggradsreaktionen.

Decentralisering handlar heller inte om att koppla ihop massa människor och automatiskt få meningsfullt skapande destillerat ifrån den, utan att aktivt bygga miljöer och sammanhang som ger mening åt skapande och får skapande att växa. Något som kräver kombinationer av kontroll och frihet, öppenhet och slutenhet, decentralisering och centralisering.

Vi kan illustrera problematiken geometriskt.

Long tail. Megastora producenter klarar sig och små, nischade producenter klarar sig. Det så kallade “Death Valley Problem” infinner sig.

I den massmediabaserade modellen (här symboliserad av ett rakt, rött streck) fanns det ett fält av producenter som saknas i den långa svansen, “The Fat Middles”, här gråmarkerade.

Seminar with Michel Bauwens at Copenhagen University today. Bauwens is the head of the P2P Foundation and a full time advocate of p2p as a new, emergent form of social dynamic on all fields of human endeavors. Read more on his arguments here. http://www.ctheory.net/articles.aspx?id=499

While Bauwens has lots to say on social production and its properties, I would like to situate the phenomena in a less utopian and world changing context. But that’s just where our styles differ. Here are my reflections from the seminar.

The social dynamic of p2p (for which I would rather use a less positively charged word as network hierarchies, networked organization or the like) opens up for organic hierarchies. Bauwens sees this as a third mode of production as separated from capitalist markets and state planning. Without the ideological overtones I would claim that it creates a spectrum of control/freedom organizations, where during a large part of the 20th century, the choice was between the anarchy of the emerging mass or the control of the mass by an elite. Something that spawned both bureaucracies rationalizing population control and revolutionary groups wanting to overthrow this order. P2P is not a revolution in this sense that is overthrows a previous way of organizing society (although Bauwens thinks it is both immanent, but has a transcendental capability to capitalism). It is a silent revolution if you will in the sense that it turns a binary choice into a spectrum of possible organizational forms. This mode of thinking is a healthy injection into a left that was previously left to revolutionary utopian dreams or a resigned, cynical world view of a totalitarian capitalist dystopia.

But pure p2p is not always the most optimal form of organization. When it comes to file sharing, the distributed systems are surely the best for transferring large amounts of data efficiently, but when it comes to creating meaningful cultural experiences and deepening perspectives, you have to close it of and moderate the information flow to ensure continuity, engagement and make sure opposing viewpoints meet each other instead of falling into the trap of p2p-secterist consensus groups.

There is always a danger of open systems turning into islands of gang like structures or wolf packs with flat and flexible hierarchies based on merit and reputation on the inside, but strict and hostile borders to the outside world. “Open” when it comes to digital networks is not an open space as the idea of the public town square is open. The sqaure is limited in space, forcing its population to meet different opinions, to compromise, to listen. The web is open in the sense that there is an abundance of space and therefor always room for you and your likes to create your own world separated from any sign of conflict. This is why the large hubs that are to large to be ignored and fled from are important.

P2P enables us in a flexible way to think about control and freedom, opened and closed, consensus and conflict that open up opportunities to “hack the system”, intervene and modify structures on a case to case basis.

Questions arose after the seminar on the exlusion from peer to peer production. We can from that identify three kinds of people.

1. People like Bauwens, who are able to make a living being engaged in peer production. The knowledge workers, the creative class.
2. People like myself, who only having myself to support and myself to lose, can sustain an active participation in peer production while having my main income from a non-p2p corporate part time job.
3. People who have entire families to support on an unskilled job in the service sector, who only under exceptional circumstances and with proper support are able to take part in social peer production.

1)When people meet a stranger on the other side of the world and they find out that they have some common acquaintance, the reaction is usually one of surprise about the meeting.”What a coincidence that we had this acquaintance!”

The idea of Richard Floridas book The Rise of the Creative Class is: when production has moved to the third world, immaterial production and creativity is the prime value source for western societies, from scientists and programmers to artists and marketeers. The task is to create urban environments to attract this creative class, which involves for example large gay communities and lots of ethnic restaurants.

This is interesting because it means intellectual property. The computer industry, the entertainment industry and the bio industry. The big copyright and patent holders. You attract talented people, protect their work with strong IP-laws and watch them create.

But this is far from the truth. The name “Creative Industries” is devious. It sound like an industry that is creative, but in fact, it is an industry that uses creativity as its raw material. So creativity is actually created in an environment external to the creative industries and in an environment much more characterized by free sharing than pleas for stronger IP laws. It’s hard to find a word for these evironments. The underground, independents, the internets, kopimists have all been used. Choose one. I choose kopimists.

The relation between the creative industries and the kopimists might seem like a fair deal. The kopimists gets resources to create and attention and the industry gets trust, authenticity. And maybe it can be. But copyright can destroy that by suffocating the free sharing.

It’s usually not the kopimists that benefit from the creativity, but the so called creative industries that uses this creativity as raw material. The creative class can make a living of administrating creativity, but the kopimists often live under more precarious conditions with welfare, student loans or extra jobs. Creating preconditions for this kind of class requires a different strategy to the one of Richard Florida.

Adam Arvidsson concludes an article like this:

Could a creative proletariat on welfare be conceived as a sort of publicly funded immaterial externality, that is valorized either through its appropriation by the culture industries, or more indirectly, through its contribution to the urban gentrification processes that are a key driver behind real estate prices?

The cultural critique model of originality vs. standardisation, is the wrong way of viewing culture. Variations on standard themes function as social objects to foster connections to populated worlds and networks. In the case of originality it’s just you, the music and maybe the author. This conflict between individuality and standardisation is a 20th century view of things. As all divisions of that kind it is solved by the network.

Recorded music today can mobilize attention, but not much more if it doesn’t connect you to networks. But the quest for authenticity as a response to this is fading away. Perhaps we value music (and why not informaiton in general) higher than ever today. What has happened instead is that the rate by with this value decreases over time has rapidly increased. That also explains why people are so reluctant to buying information goods (music, film whatever). Not because they don’t value it enough, but because the price/value relation over time has shifted, and the price per day of use has increased rapidly.

So culture today has the ability to “provide a meaningful and coherent world view“, but only for a split second. The problem is rather a question of trust than value. You can’t trust people to stick to a certain kind of music, brand, subculture, friends, career, value and so on. Its always a question of time and memory rather than space and value.

Culture is not white (machine) noise below our threshold of attention. It’s filled with peeks and glitches, rapidly going from zero to maximum value and back. Dare I say that culture is binary?

This is why blogs fit so well with our times. You can read a piece of information and write the blog post when you are in the “wow, this changes our entire way of perceiving the world”-mode, instead of having to wait until the day after when the informaiton doesn’t seem that important any more. When new posts arrive, this previously world-shattering post quickly recedes into the background and when you find it a few weeks later you wonder what you actually meant by it.

Traditional analogue synthesizer dynamic envelopes have four stages:
Attack (the time it takes to reach maximum level)
Decay (The time it takes from the maximum level to reach sustain level)
Sustain (A level constant as long as the key is pressed)
Release (the time it takes from the sustain level to reach zero from when the key is released)

Our information volume is turn up to the max with a very short attack, a very short decay, a low sustain value and but a long release (Once it’s on the net it never really disappear). The musical equivalent of our information is some kind of rhythmic instrument, the equivalent of modernisation a trumpet (high volume, short attack, short decay, high sustain level and no release), and the classic era a violin (slow attack, short decay, medium sustain value and long release)

Question: How can this dynamics of information over time be altered?